BokRobot läsutgåva
Böcker
GratisVem var tjuven?
Richard Marsh
Svenska
Norska
Tyska
Danska
Nederländska (Belgien)
Español
FrançaisPå godset Glenlean rådde det stor förvirring den morgonen. Den gamle godsägaren gick runt och vred sina händer, men varken till sin fru eller någon annan vågade han säga ett ord om orsaken.
Till den berömde detektiven, greve August Campnell i London, hade han omedelbart efter upptäckten för en timme sedan telegraferat med express. Nu väntade han längtansfullt.
Till slut knackade det.
Tjänaren Philip visade sig i dörren till godsägarens privata kontor.
”Det är en herre –”
Godsägaren tog snabbt emot visitkortet.
”Låt honom genast komma in!”
Tjänaren bugade sig.
Kort därefter stod en yngre man i rummet. En lång, mörk, aristokratisk skikkelse utan skägg och med skarpa, markerade drag.
”Så det är alltså greve Campnell?”
Detektiven nickade kort. ”Hur kan jag stå till tjänst?”
”Ja – jo”, godseägaren skakade bedrövat på huvudet. ”Sätt er ner, herr greve! Ja, det har hänt mig något –”
”Förhoppningsvis inget obehagligt?”
”Jo, förbannat obehagligt. Ett brev har försvunnit här på mitt skrivbord!”
”När?”
”Nu i förmiddags. Jag gick upp ett ögonblick för att tala med min fru; när jag kom ner igen var brevet borta!”
Detektiven fokuserade skarpt på godsägaren. Han såg att den gamle herren gjorde allt för att dölja sin starka rörelse.
”Vad var det för ett brev, om jag får lov att fråga?”
”Ja, ursäkta… jag kan bara säga att det under inga omständigheter fick läsas av någon annan än den som det var skrivet till.”
”Var det ett brev som ni hade mottagit?”
”Nej, jag hade själv skrivit det. Jag var nästan färdig med det när min fru skickade bud om att hon ville tala med mig.”
”Vem kom med budet?”
”Hennes piga! Men hon kan inte vara den skyldige, för hon gick före mig uppför trappan. Och jag såg henne gå in i grevinnans sovrum.”
”Hur länge var ni borta då?”
”Åh, tio minutter. Jag skyndade mig just tillbaka, eftersom jag visste att det låg framme.”
”Stängde ni dörren när ni gick?”
”Ja! Den var också stängd när jag kom tillbaka.”
”Hm – har något annat försvunnit?”
”Nej, inte det minsta!”
”Och var låg brevet? Exakt, menar jag!”
”Här på brevblocket! När jag gick ut lade jag ett papper över det.”
”Är ni säker på det?”
Mannen tvekade lite. ”Jag vågar inte svära på det, men jag tyckte att jag gjorde det.”
# book_id: global-gutenberg-translation-ee0c62d2c621448882a79d54de30bf1d
# book_title: Vem var tjuven?
# chapter_id: 1-vem-var-tjuven
# chapter_title: Vem var tjuven?
# book_page: 1 / 5
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose
På godset Glenlean rådde det stor förvirring den morgonen. Den gamle godsägaren gick runt och vred sina händer, men varken till sin fru eller någon annan vågade han säga ett ord om orsaken.
Till den berömde detektiven, greve August Campnell i London, hade han omedelbart efter upptäckten för en timme sedan telegraferat med express. Nu väntade han längtansfullt.
Till slut knackade det.
Tjänaren Philip visade sig i dörren till godsägarens privata kontor.
”Det är en herre –”
Godsägaren tog snabbt emot visitkortet.
”Låt honom genast komma in!”
Tjänaren bugade sig.
Kort därefter stod en yngre man i rummet. En lång, mörk, aristokratisk skikkelse utan skägg och med skarpa, markerade drag.
”Så det är alltså greve Campnell?”
Detektiven nickade kort. ”Hur kan jag stå till tjänst?”
”Ja – jo”, godseägaren skakade bedrövat på huvudet. ”Sätt er ner, herr greve! Ja, det har hänt mig något –”
”Förhoppningsvis inget obehagligt?”
”Jo, förbannat obehagligt. Ett brev har försvunnit här på mitt skrivbord!”
”När?”
”Nu i förmiddags. Jag gick upp ett ögonblick för att tala med min fru; när jag kom ner igen var brevet borta!”
Detektiven fokuserade skarpt på godsägaren. Han såg att den gamle herren gjorde allt för att dölja sin starka rörelse.
”Vad var det för ett brev, om jag får lov att fråga?”
”Ja, ursäkta… jag kan bara säga att det under inga omständigheter fick läsas av någon annan än den som det var skrivet till.”
”Var det ett brev som ni hade mottagit?”
”Nej, jag hade själv skrivit det. Jag var nästan färdig med det när min fru skickade bud om att hon ville tala med mig.”
”Vem kom med budet?”
”Hennes piga! Men hon kan inte vara den skyldige, för hon gick före mig uppför trappan. Och jag såg henne gå in i grevinnans sovrum.”
”Hur länge var ni borta då?”
”Åh, tio minutter. Jag skyndade mig just tillbaka, eftersom jag visste att det låg framme.”
”Stängde ni dörren när ni gick?”
”Ja! Den var också stängd när jag kom tillbaka.”
”Hm – har något annat försvunnit?”
”Nej, inte det minsta!”
”Och var låg brevet? Exakt, menar jag!”
”Här på brevblocket! När jag gick ut lade jag ett papper över det.”
”Är ni säker på det?”
Mannen tvekade lite. ”Jag vågar inte svära på det, men jag tyckte att jag gjorde det.””Såg flickan att ni skrev?”
”Ja, det kunde hon inte undgå.”
”Var det någon i huset som visste att ni skrev på ett viktigt brev?”
”Nej, det var det nog inte... ” Godsejerens rörelse blev nästan pinsam. ”Jag vill vara ärlig mot er! Jag skulle ge tio år av mitt liv hellre än att någon här i huset skulle känna till innehållet i det brevet. Jag litar på att den här konversationen förblir mellan oss!”
Detektiven log.
”Ni kan vara helt säkra! Men säg mig: Har ni frågat om någon har varit här i ert rum medan ni var borta?”
”Jag har frågat tjänaren. Han säger att han var upptagen här ute i foajén.”
”Ja, så... ”
Den gamle herren tittade skarpt på detektiven: ”Ni tror väl inte att min tjänare Philip har något med det här att göra?”
”Åh nej. Men om han har varit i foajén måste han dock ha lagt märke till om någon har gått in här i rummet. – Eller så har tjuven kommit in genom fönstret!”
”Ja – det stod faktiskt öppet...!”
Detektiven gick till fönstret och tittade ner. Men rosenrabatten nedanför var i perfekt ordning utan ett fotspår att upptäcka.
Detektiven gick tillbaka till skrivbordet. Nu fångade något plötsligt hans blick.
”Vad är det?”
Skrivbordet var, liksom de andra möblerna, av mörkt ekträ. Men någonstans på bordsskivan fanns det som spår av något klibbigt.
Den gamle herren visste inte varifrån det kom. Detektiven undersökte det noggrant med hjälp av en lup som låg på bordet.
”Ja, det är ett hartsartat ämne som –”
”Som, som, nu vet jag!” utbrast det plötsligt med glädjestrålar i den gamle godsejerens ansikte. ”Stämmer inte det? Tjuven stod i blomsterbedet här nedanför fönstret med en stång eller... och smorde harts på änden och fiskade så brevet ut genom fönstret. Ja, stämmer inte det? Det är kristallklart...”
Detektiven fick le.
”Vem skulle då veta att det låg ett brev på ert bord, när ingen har varit inne i rummet? Från trädgården kan man inte se ert skrivbord. Ni kunde faktiskt sitta vid det utan att någon därnere kunde se det.”
De fortsatte att tala tillsammans om möjligheterna, men blev avbrutna när dörren knarrade.
Det var godsägarens lille nevö.
# book_id: global-gutenberg-translation-ee0c62d2c621448882a79d54de30bf1d
# book_title: Vem var tjuven?
# chapter_id: 1-vem-var-tjuven
# chapter_title: Vem var tjuven?
# book_page: 2 / 5
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose
”Såg flickan att ni skrev?”
”Ja, det kunde hon inte undgå.”
”Var det någon i huset som visste att ni skrev på ett viktigt brev?”
”Nej, det var det nog inte... ” Godsejerens rörelse blev nästan pinsam. ”Jag vill vara ärlig mot er! Jag skulle ge tio år av mitt liv hellre än att någon här i huset skulle känna till innehållet i det brevet. Jag litar på att den här konversationen förblir mellan oss!”
Detektiven log.
”Ni kan vara helt säkra! Men säg mig: Har ni frågat om någon har varit här i ert rum medan ni var borta?”
”Jag har frågat tjänaren. Han säger att han var upptagen här ute i foajén.”
”Ja, så... ”
Den gamle herren tittade skarpt på detektiven: ”Ni tror väl inte att min tjänare Philip har något med det här att göra?”
”Åh nej. Men om han har varit i foajén måste han dock ha lagt märke till om någon har gått in här i rummet. – Eller så har tjuven kommit in genom fönstret!”
”Ja – det stod faktiskt öppet...!”
Detektiven gick till fönstret och tittade ner. Men rosenrabatten nedanför var i perfekt ordning utan ett fotspår att upptäcka.
Detektiven gick tillbaka till skrivbordet. Nu fångade något plötsligt hans blick.
”Vad är det?”
Skrivbordet var, liksom de andra möblerna, av mörkt ekträ. Men någonstans på bordsskivan fanns det som spår av något klibbigt.
Den gamle herren visste inte varifrån det kom. Detektiven undersökte det noggrant med hjälp av en lup som låg på bordet.
”Ja, det är ett hartsartat ämne som –”
”Som, som, nu vet jag!” utbrast det plötsligt med glädjestrålar i den gamle godsejerens ansikte. ”Stämmer inte det? Tjuven stod i blomsterbedet här nedanför fönstret med en stång eller... och smorde harts på änden och fiskade så brevet ut genom fönstret. Ja, stämmer inte det? Det är kristallklart...”
Detektiven fick le.
”Vem skulle då veta att det låg ett brev på ert bord, när ingen har varit inne i rummet? Från trädgården kan man inte se ert skrivbord. Ni kunde faktiskt sitta vid det utan att någon därnere kunde se det.”
De fortsatte att tala tillsammans om möjligheterna, men blev avbrutna när dörren knarrade.
Det var godsägarens lille nevö.Olycklig, med stora tårar i ögonen, stod den lille, gulhårige pojken i dörren med sin drake. Med stötvisa gråtattacker: Tantens ville inte hjälpa honom att sätta upp draken, flickorna ville heller inte, James kusk heller inte, ingen ville, och han var så olycklig.
”Så, så, lille Roland,” tröstade godsägaren och fick honom försiktigt puttad ut genom dörren igen. ”Be du tanten riktigt snällt om det, så gör hon det nog –”
Lille Roland lät sig till slut blidkas och trippade åter iväg till tanten. Och återigen fick de två herrarna ro.
”Ja, greve Campnell, vad menar ni då?”
”Är brevet verkligen så viktigt?”
”Ja – ja, jag försäkrar er! Om jag bara visste vem som har tagit det – jag skulle offra ett par tusen kronor på det.”
”Nå –?” Detektiven tittade på honom. ”Mindre borde räcka! 2000 kr är mycket pengar, herr godsägare.”
”Sant nog, men arbetet är oerhört svårt! Det inser jag ju mer och mer!”
Detektiven ryckte på axlarna.
”Ja, antingen kräver det ju en ganska allvarlig och långvarig undersökning eller –” han log. ”Vi är redan vid målet, och fallet är avgjort om en halvtimme.”
”Vad? Tror ni det? Men förklara då!”
Detektiven tystnade.
”Jag tror ingenting alls. Absolut ingenting. Man ska bara aldrig göra saker mer besvärliga och komplicerade än nödvändigt. Börja med de enklaste möjligheterna! Om de misslyckas kan man alltid gå vidare till de mer kombinerade. Därpå vilar all detektivkonst.”
Godsägaren stirrade förväntansfullt på honom, som om han väntade sig att se brevet dala ner från taket just då.
”Låt mig vara ensam en halvtimme,” bad detektiven. ”Jag måste ut och undersöka terrängen och komma hit till er igen.”
Därmed gick han.
Godsägaren blev ensam.
Oroligt gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hjälpsam och god som han var, kom han så ett ögonblick att tänka på det gråtande barnet.
”Philip!” ropade han ut i farstun. ”Var är Roland, har du sett honom?”
”Ja, herre. Herr Roland gick över gräsmattan för en stund sedan med godsförvaltarens lilla flicka.”
”Nå –!” Den gamle herren log lättat och stängde dörren igen. Nu visste han ju att lille Roland var glad och fick hjälp.
# book_id: global-gutenberg-translation-ee0c62d2c621448882a79d54de30bf1d
# book_title: Vem var tjuven?
# chapter_id: 1-vem-var-tjuven
# chapter_title: Vem var tjuven?
# book_page: 3 / 5
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose
Olycklig, med stora tårar i ögonen, stod den lille, gulhårige pojken i dörren med sin drake. Med stötvisa gråtattacker: Tantens ville inte hjälpa honom att sätta upp draken, flickorna ville heller inte, James kusk heller inte, ingen ville, och han var så olycklig.
”Så, så, lille Roland,” tröstade godsägaren och fick honom försiktigt puttad ut genom dörren igen. ”Be du tanten riktigt snällt om det, så gör hon det nog –”
Lille Roland lät sig till slut blidkas och trippade åter iväg till tanten. Och återigen fick de två herrarna ro.
”Ja, greve Campnell, vad menar ni då?”
”Är brevet verkligen så viktigt?”
”Ja – ja, jag försäkrar er! Om jag bara visste vem som har tagit det – jag skulle offra ett par tusen kronor på det.”
”Nå –?” Detektiven tittade på honom. ”Mindre borde räcka! 2000 kr är mycket pengar, herr godsägare.”
”Sant nog, men arbetet är oerhört svårt! Det inser jag ju mer och mer!”
Detektiven ryckte på axlarna.
”Ja, antingen kräver det ju en ganska allvarlig och långvarig undersökning eller –” han log. ”Vi är redan vid målet, och fallet är avgjort om en halvtimme.”
”Vad? Tror ni det? Men förklara då!”
Detektiven tystnade.
”Jag tror ingenting alls. Absolut ingenting. Man ska bara aldrig göra saker mer besvärliga och komplicerade än nödvändigt. Börja med de enklaste möjligheterna! Om de misslyckas kan man alltid gå vidare till de mer kombinerade. Därpå vilar all detektivkonst.”
Godsägaren stirrade förväntansfullt på honom, som om han väntade sig att se brevet dala ner från taket just då.
”Låt mig vara ensam en halvtimme,” bad detektiven. ”Jag måste ut och undersöka terrängen och komma hit till er igen.”
Därmed gick han.
Godsägaren blev ensam.
Oroligt gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hjälpsam och god som han var, kom han så ett ögonblick att tänka på det gråtande barnet.
”Philip!” ropade han ut i farstun. ”Var är Roland, har du sett honom?”
”Ja, herre. Herr Roland gick över gräsmattan för en stund sedan med godsförvaltarens lilla flicka.”
”Nå –!” Den gamle herren log lättat och stängde dörren igen. Nu visste han ju att lille Roland var glad och fick hjälp.Och återigen dök de tunga rynkorna upp i den gamle herrens ansikte. Återigen vandrade han bekymrat omkring på golvet. Han började så smått överväga att ge upp greve Campnell och hellre anmäla saken till häradshövdingen …
Då knackade det.
”Ursäkta om jag stör, men –“
Det var återigen greve Campnell.
Godsägaren tittade knappt på honom, för nu var han fullständigt besluttet på att ringa till häradshövdingen och be honom om hjälp –
”Före eller efter att brevet har hittats?”
”Vad menar ni?” Godsägaren vände sig helt om i stolen.
”Jag menar naturligtvis att allt redan är som det ska vara. Brevet har hittats!”
”Vad är det?” Stolen välte. ”Var då, var? Vem är tjuven?”
”Ni själva, tror jag!” Detektiven gick mot dörren:
”Kom hit lite, lille Roland. Jag ska nog passa på dig!”
Den lille pojken kom skyggt in. I handen höll han draken med den klumpiga svansen som han själv hade gjort.
”Här är brevet, herr godsägare!” Detektiven räckte draken mot honom.
”Vadå? Vad menar ni?” Godsägaren reste sig som en rasande. ”Är det du, Roland? Var i all världen har du underförstått dig att –?”
En kraftig örfil var på väg, men detektiven stoppade mannens arm.
”Så, så, käre herre, det är ju ert eget fel! – Gå du bara, lille Roland. Jag behåller svansen, som ändå inte duger, och ska komma ner och göra en bättre om ett tag!”
Roland skyndade sig ut ur studiekammaren, så fort hans små ben kunde bära honom.
”Nå! Här ska ni få se!” Detektiven klippte av lite av svansen och vecklade ut pappret. ”Ingen har läst det, för ingen har sett det, eftersom ingen ville hjälpa honom utan den lilla flickan, som heller inte kan läsa.”
”Men hur –? Vad betyder det då att jag är tjuven?”
Detektiven gick helt fram till honom och undersökte hans klädsel noggrant.
”Naturligtvis! Precis vad jag sa till mig själv där nere i trädgården, när pappret hittades. Ni har varit oförsiktig, herr godsägare! Ni kommer väl ihåg att vi hittade det klibbiga materialet på ert skrivbord. Ni har välte er gummiflaska!”
”Ja, i förmiddags, ja visst … det stämmer faktiskt … och vad då?”
”Så har det kommit lite gummi på skrivbordet – och på ert ärm. Känn själva på kläderna! Ni kan både känna och märka det ännu.”
”Nå ja – och vad då –?”
# book_id: global-gutenberg-translation-ee0c62d2c621448882a79d54de30bf1d
# book_title: Vem var tjuven?
# chapter_id: 1-vem-var-tjuven
# chapter_title: Vem var tjuven?
# book_page: 4 / 5
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose
Och återigen dök de tunga rynkorna upp i den gamle herrens ansikte. Återigen vandrade han bekymrat omkring på golvet. Han började så smått överväga att ge upp greve Campnell och hellre anmäla saken till häradshövdingen …
Då knackade det.
”Ursäkta om jag stör, men –“
Det var återigen greve Campnell.
Godsägaren tittade knappt på honom, för nu var han fullständigt besluttet på att ringa till häradshövdingen och be honom om hjälp –
”Före eller efter att brevet har hittats?”
”Vad menar ni?” Godsägaren vände sig helt om i stolen.
”Jag menar naturligtvis att allt redan är som det ska vara. Brevet har hittats!”
”Vad är det?” Stolen välte. ”Var då, var? Vem är tjuven?”
”Ni själva, tror jag!” Detektiven gick mot dörren:
”Kom hit lite, lille Roland. Jag ska nog passa på dig!”
Den lille pojken kom skyggt in. I handen höll han draken med den klumpiga svansen som han själv hade gjort.
”Här är brevet, herr godsägare!” Detektiven räckte draken mot honom.
”Vadå? Vad menar ni?” Godsägaren reste sig som en rasande. ”Är det du, Roland? Var i all världen har du underförstått dig att –?”
En kraftig örfil var på väg, men detektiven stoppade mannens arm.
”Så, så, käre herre, det är ju ert eget fel! – Gå du bara, lille Roland. Jag behåller svansen, som ändå inte duger, och ska komma ner och göra en bättre om ett tag!”
Roland skyndade sig ut ur studiekammaren, så fort hans små ben kunde bära honom.
”Nå! Här ska ni få se!” Detektiven klippte av lite av svansen och vecklade ut pappret. ”Ingen har läst det, för ingen har sett det, eftersom ingen ville hjälpa honom utan den lilla flickan, som heller inte kan läsa.”
”Men hur –? Vad betyder det då att jag är tjuven?”
Detektiven gick helt fram till honom och undersökte hans klädsel noggrant.
”Naturligtvis! Precis vad jag sa till mig själv där nere i trädgården, när pappret hittades. Ni har varit oförsiktig, herr godsägare! Ni kommer väl ihåg att vi hittade det klibbiga materialet på ert skrivbord. Ni har välte er gummiflaska!”
”Ja, i förmiddags, ja visst … det stämmer faktiskt … och vad då?”
”Så har det kommit lite gummi på skrivbordet – och på ert ärm. Känn själva på kläderna! Ni kan både känna och märka det ännu.”
”Nå ja – och vad då –?”
”Vad då? Brevet har ju helt enkelt klistrats fast vid ärmen, när ni reste er för att följa med flickan upp till er fru. Där uppe har ni naturligtvis inte haft det med er, eftersom hon i så fall hade upptäckt det. Ni tappade bort det ganska kort därefter – här ute i korridoren, där Roland lekte, och där han just har hittat det och i all god tro gjort en drake av det. – Till ytterligare försäkran kommer ni för övrigt att kunna se att det har varit lite gummi på pappret!”
Den gamle herren undersökte noggrant det hopknycklade draksbrevet och gav genast detektiven rätt.
Så glad blev han att han, trots Campnells protester, ville ge honom de 2000 kronorna, som det goda samvetet mer än väl var värt. Inga böner eller invändningar hjälpte.
En timme efter sin ankomst reste sig då greve Campnell återigen. Och godsägaren glömde aldrig hans ord om ”framför allt de enklaste möjligheterna”.
# book_id: global-gutenberg-translation-ee0c62d2c621448882a79d54de30bf1d
# book_title: Vem var tjuven?
# chapter_id: 1-vem-var-tjuven
# chapter_title: Vem var tjuven?
# book_page: 5 / 5
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose
”Vad då? Brevet har ju helt enkelt klistrats fast vid ärmen, när ni reste er för att följa med flickan upp till er fru. Där uppe har ni naturligtvis inte haft det med er, eftersom hon i så fall hade upptäckt det. Ni tappade bort det ganska kort därefter – här ute i korridoren, där Roland lekte, och där han just har hittat det och i all god tro gjort en drake av det. – Till ytterligare försäkran kommer ni för övrigt att kunna se att det har varit lite gummi på pappret!”
Den gamle herren undersökte noggrant det hopknycklade draksbrevet och gav genast detektiven rätt.
Så glad blev han att han, trots Campnells protester, ville ge honom de 2000 kronorna, som det goda samvetet mer än väl var värt. Inga böner eller invändningar hjälpte.
En timme efter sin ankomst reste sig då greve Campnell återigen. Och godsägaren glömde aldrig hans ord om ”framför allt de enklaste möjligheterna”.
BokRobot
BokRobot samlar böcker och sagor att läsa och utforska. Här hittar du ett växande urval, och du kan också skapa egna böcker och sagor.
