Den försvunna hustrun

# book_id: global-gutenberg-translation-85540e3e1f0a4347ae916000d8bc71fd
# book_title: Den försvunna hustrun
# chapter_id: 1-den-forsvunna-hustrun
# chapter_title: Den försvunna hustrun
# book_page: 1 / 6
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

III. – DEN FÖRSVUNNA FRUN.

Kapitel I. (Selvmord eller –?)

»Ärade greve Campnell! Om det finns ett uns av mänsklig känsla inom er, kom genast! Aldrig har en människa varit i större nöd. Jag vet varken ut eller in – kanske har jag redan orsakat ett mord? Jag bönfaller er att komma omedelbart! Er mycket vördnadsfulle Cyril Majendie.«

Detektiven ville gå, men i dörren mötte han herr Frederik Parker, som för ett år sedan hade gift sig med den amerikanska miljonärsdottern, fröken Scraggs – varför hon tog honom, må fan veta. Han såg ytterst upprörd ut.

»Greve Campnell, jag måste genast tala med er om en viktig sak!«

»Just nu är jag upptagen. Jag kommer så snart jag kan.«

»Nå, då väntar jag på er.«

Herr Parker hade redan kommit ett stycke nerför trappan, när han vände sig om:

»Jag har tvekat länge med att uppsöka er, men det kommer ett ögonblick då en man måste försvara sig! Mina vänner trodde att jag gifte mig för pengarnas skull.« Den lille mannen slog handen mot hjärtat. »Men när det går så långt att hon lämnar hemmet mitt på ljusa dagen, klädd som en enkel blomstersäljerska och tilltalar en slumpmässig kille med en sliten rock, till och med tar honom under armen, då tror jag att vem som helst har fått nog. – Farväl, jag väntar alltså på er.«

När detektiven nådde herr Cyril Majendie, såg denne ytterst upprörd ut på toaletten. Han kom springande ut till Campnell med utsträckta händer:

»Käre herr Campnell, gudskelov att ni kommer... Ni är en ädel människa! Vill ni ha något att dricka?«

»Nej, tusen tack!«

Herr Majendie skulle hälla upp ett glas vin åt sig själv, men Campnell yttrade: »Gör mig den tjänsten att låta bli att dricka, innan ni har berättat för mig vad som är på tok.«

»Har ni någonsin hört något om min hustru och mig?«

»Inte ett dugg.«

»Min hustru har försvunnit!«

»Ja, så är det.«

# book_id: global-gutenberg-translation-85540e3e1f0a4347ae916000d8bc71fd
# book_title: Den försvunna hustrun
# chapter_id: 1-den-forsvunna-hustrun
# chapter_title: Den försvunna hustrun
# book_page: 2 / 6
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»För en vecka sedan hade vi en scen. Vi har alltid scener, men den här var särskilt ondsinnig. Det är helt och hållet hennes fel – den där Parkers förbannade fru, och det har jag sagt till Nora. Fru Parker kan aldrig få henne att göra tillräckligt med utgifter. Men var i hela världen ska jag få tag på så mycket pengar? Nu har jag lånat 5000 kronor – om jag inte får tillbaka dem är jag totalt ruinerad. Jag sa det. Hon grät och jämrade sig och försvann sedan ut ur rummet.

Nästa morgon visade hon sig inte.

När jag kom hem på kvällen berättade flickorna att de inte hade sett fruen hela dagen. Hennes dörr var låst, och hon svarade inte när de knackade. Jag bröt upp dörren, men hon var inte där. Så i morse hittade jag det här i mina gamla byxor.

«

Majendie visade detektiven tre små paket som innehöll hennes ringar och smycken.

Detektiven undersökte dem. Alla hennes smycken inslagna i gammalt papper från handlarna! Här och var på pappret obehagliga mörkröda fläckar, som kanske kunde påminna om blod.

Majendies röst blev viskande:

»Tror ni att hon har begått självmord eller . . . «

»Det vet jag inte.« Greve Campnell försökte hålla tillbaka ett leende. »För tillfället behåller jag paketen!«

Majendies hand närmade sig betänkligt glaset och flaskan framför dem.

»Låt det nu stå!« befallde greven. »Jag anser det ytterst troligt att er fru, i stället för att vara bunden på livstid till en drucken man, har tagit ett ödesdigert steg . . .«

»Herr Campnell –!«

»Och jag finner det ganska misstänksamt att ni, efter att ha hållit er hustrus försvinnande hemligt i en hel vecka, försöker döva ert samvete med alkohol.«

Majendie tvekade.

»Herr greve . . . Hade jag vetat att ni skulle uppföra er så här . . . hade jag aldrig skickat bud efter er.«

»Därför går jag också genast.« Detektiven reste sig. »Jag ska överlämna fallet till den första polisen jag möter.«

»Nej, nej, käre herr Campnell, stanna nu! Jag försäkrar er att ni har fel! Om det är flaskorna som stör er, ska jag genast ta bort dem.«

. . . När detektiven en stund senare gick nerför trappan, mötte han tjänaren Neave, som med ett hemlighetsfullt ansiktsuttryck vinkade åt honom.

# book_id: global-gutenberg-translation-85540e3e1f0a4347ae916000d8bc71fd
# book_title: Den försvunna hustrun
# chapter_id: 1-den-forsvunna-hustrun
# chapter_title: Den försvunna hustrun
# book_page: 3 / 6
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Ursäkta, herr greve, men jag kan berätta för er om något högst besynnerligt som har inträffat här i huset.«

»Nå, och vad är det?«

Tjänaren gnuggade sina händer förläget.

»Här har kommit en ny tjänare som heter Perkins. Han hade några utmärkta rekommendationer, fast Gudarna må veta var han har fått dem ifrån, för jag har aldrig sett maken till latskap och fräckhet! Dag och natt snokade och tittade han runt i hela huset, och brydde sig inte det minsta om vad jag sa till honom. Så i går överraskade jag honom när han stod och rotade i skåpet där herr Majendie har sina byxor.

»Vad letar ni efter där?« frågade jag.

»Jag räknar herrns kläder,« svarade han fräckt.

-- Tjänaren fortsatte att prata, och det dröjde ett tag innan detektiven kom loss från honom.

När han till slut kom ut på gatan, funderade han länge och såg sig noga omkring. Just när han skulle gå vidare, smög sig en ung man ängsligt ut från Majendies port.

Utan att se sig om skyndade han sig snabbt iväg i motsatt riktning från detektiven.

Snabb som en blixt vände denne om och följde efter honom.

När killen rundade hörnet, lade greve Campnell sin hand på hans arm. Med skräcken målad i alla drag stannade han.

»Så, min vän, nu har jag dig! Vad ska det här beteendet betyda?«

Detektivens röst skrämde honom. Killen stammade: »Det är inte mitt fel. Jag heter Perkins och tjänar hos herr Majendie. Det är sant, jag försäkrar dig om det!«

»Varför smyger du omkring på gatan mitt på dagen? Varför arbetar du inte?«

»Jag får inte. Jag har ännu inte varit där uppe, fast jag skulle börja för två dagar sedan.«

Detektiven frågade ut honom, men killen var orubblig. »Jag får inte säga någonting,« fortsatte han ängsligt. »Säger jag något, går jag miste om så mycket pengar, och jag är så fattig och har fru och barn. Jag svär vid Gud att jag inte har gjort något olagligt. Inte det minsta!«

Detektiven betraktade honom noga. Sedan släppte han honom med ett plötsligt leende.

»Ja, ja; du är fri, för tillfället. Nu ska vi se om du talar sanning!«

Kapitel II. (Den nye tjänaren.)

En timme senare körde greve Campnell i droska iväg till Majendies hem. Tjänaren Neave öppnade dörren.

»Är herrn hemma?«

»Herren har gått och lagt sig.«

# book_id: global-gutenberg-translation-85540e3e1f0a4347ae916000d8bc71fd
# book_title: Den försvunna hustrun
# chapter_id: 1-den-forsvunna-hustrun
# chapter_title: Den försvunna hustrun
# book_page: 4 / 6
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Till sängs! Vid den här tiden på dagen –?

«

Detektiven fann faktiskt Majendie liggande i sin säng med täckena uppdragna över öronen – och gråtande högt.

Detektiven fick honom ruskad till och klädd på i all hast, sedan nerför trappan och in i droskan med honom, allt detta innan det egentligen stod honom klart vad som hände.

»Vad ska jag göra, greve? Jag tror att folk på gatan pekar fingrar åt mig,« var det första han yttrade. »Kanske har de hittat min fru på något obskurt ställe . . . «

»Ja, ni skulle ha varit mer älskvärd mot henne, käre herre!«

»Nej, nej, ni tar fel, men . . . men greve? Vart . . . vart kör vi? Jag tycker att vi stannar utanför Parker!«

Detektiven hoppade ut i all hast.

»Stanna kvar där ni är! Jag ska tala ett ögonblick med herr Parker!«

Idet greven nådde upp till trappan kom Parker springande ner, synligt upprörd.

»Nå . . . ja, det var faktiskt på tiden att ni dök upp. Herregud, människa, det här är ju en sak av yttersta vikt.«

Detektiven log: »Så, tala ut. Nu har ni ju mig!«

Med de orden tog greven den lille mannen vänligt under armen, och innan han hann göra motstånd var han instoppad i droskan.

»Kör, kusken, allt vad du kan! Du vet ju vart!«

Åter iväg. Vem av de två främlingarna som var mest förbluffad är svårt att säga. Parker talade först.

»Herr greve! Hm! Får jag fråga . . . hur vågar ni . . . stoppa mig in i den här avskyvärda lådan tillsammans med en sådan . . . en apa?«

Majendie harklade sig varnande.

Parker försökte resa sig, men greven tvingade honom tillbaka.

»Sitt nu stilla ett ögonblick, lille vän!«

Majendie tittade snett på Parker:

»Min fru har blivit mördad, det vet ni!»

»Mördad?« Parker stirrade. »Mördad? Hon har väl bara försvunnit? Hm, kanske borde man avundas er. Min fru försvinner inte så lätt . . . men roa sig kan hon med en mörkhårig äventyrare . . .«

»Ja, det var hon som förstörde min.«

»Nå, det tror ni, gamle gubbe! Nej, er avskyvärda fru . . .«

Detektiven tystade de ivriga herrarna. Kort därefter stannade vagnen i en smal gränd utanför ett litet hus med en bageributik och andra småhandlare.

»Varsågod, mina herrar, kom så! «

Tveksamt kröp de två fienderna ut ur vagnen. De såg frågande på varandra.

# book_id: global-gutenberg-translation-85540e3e1f0a4347ae916000d8bc71fd
# book_title: Den försvunna hustrun
# chapter_id: 1-den-forsvunna-hustrun
# chapter_title: Den försvunna hustrun
# book_page: 5 / 6
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Dörren till huset stod öppen. Detektiven drev dem uppför de smala trapporna. Det fanns bara en våning och en ingång.

Ingen namnskylt på dörren.

Detektiven tvekade lite.

Dörren var gammal och skör. Med ett kraftigt ryck slet han loss låset.

Rummet de kom in i var allt annat än inbjudande.

Parker höll på att ställa till med spektakel igen. »Vad i all världen är det för ett hemskt rum? Är ni galna, får jag fråga? «

Detektiven tvingade dem att hålla sig lugna. Så gick det en halvtimme.

Plötsligt reste sig detektiven.

»Tyst! Det kommer någon! «

Ljudet av fotsteg hördes på trappan.

Parker öppnade nyfiket dörren på glänt.

Men knappt hade han gjort det förrän han gispandes backade. »Död och pina, det är ju min fru, utklädd till en vanlig blomsterflicka! Gå in i det andra rummet, åh gör det . . . «

Majendie sprang till dörren och tittade nyfiket.

»Vad i all världen – min nya tjänare! Nej, fy, din fru har verkligen en usel smak! Mannen är ju smutsig och brun som en neger.«

Paret kom in.

Parker gick dem till mötes.

»Ja, kära fröken, där hittade jag dig! «

Majendie såg förvirrad ut: »Men . . . vad menar du . . . ja, det är verkligen ett mycket elakt skämt! «

Detektiven kom fram.

»Får jag då ha äran, herr Parker, att presentera er för fru Majendie! «

Han gick fram till den smutsige tjänaren.

»Känner ni inte igen er egen hustru, Majendie? «

Det blev helt tyst.

Så ett ljud – halvt ett suck, halvt ett skratt: Perkins, »den nye tjänaren«, drog av sig peruken, och där visade sig en tofs av gyllene lockar.

»Åh, Cyril, att både du och Parker verkligen har misstänkt mig för något fult med en tjänare! Det är ju bara den välsignade valnötsjuicen på kinderna.«

Majendie såg förvirrad ut: »Men . . . vad menar du . . . ja, det är verkligen ett mycket elakt skämt! «

»Käre Cyril, jag har ju gjort det enbart för din skull. Ja, just det! När du sa att du skulle bli ruinerad om du inte kunde skaffa de 5000 kronorna, var jag ju tvungen att hitta på något. Så sprang jag över gatan till fru Parker. »Marie«, sa jag. »Skall vi slå vad?«

Det ville hon.

»Vi slår vad om att jag skall kunna gå som tjänare i mitt eget hus i en vecka, utan att Cyril känner igen mig.«

»Är du galen?« sa hon.

»Hur mycket slår vi vad om?«

# book_id: global-gutenberg-translation-85540e3e1f0a4347ae916000d8bc71fd
# book_title: Den försvunna hustrun
# chapter_id: 1-den-forsvunna-hustrun
# chapter_title: Den försvunna hustrun
# book_page: 6 / 6
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»En ordentlig summa – 5000 kronor. Du har ju pengar nog.«

Här avbröt fru Parker:

»Ja, jag visste ju att Majendie särskilt väl behövde de pengarna, men jag visste också – herr Majendie! – att er fru är beredd att göra allt för er, för jag känner henne ut och in!«

Plötsligt vände hon sig lite argt mot greve Campnell:

»Vem är ni, med all respekt? Hur har en främling kunnat upptäcka våra intriger, som var så väl genomtänkta?«

Greven bugade: »Det var jag, frun. Ni har verkligen gömt er på en diskret och obetydlig plats. Men ni vet, för en detektiv måste sådana saker nu för tiden vara bagateller – och det är de ju också, lyckligtvis.

Den riktige nye tjänaren, herr Perkins, hade jag turen att träffa. Han vågade inte säga något av rädsla för att därmed förlora en utlovad belöning. Jag vågade inte heller locka honom till det. Förstod jag att det måste finnas kvinnor inblandade. Kvinnor använder flest mutor, men kommer ju också lättast åt pengarna. Jag lät honom alltså gå. Först tänkte jag prova adressen på det papper där era smycken låg gömda.«

»Det pappret –?«

»Ja.« Han tog upp det gamla inslagspappret ur fickan. »Ett av smyckena låg ju inslaget i papper med konditorens firmamärke, som bor här i huset. Har ni redan glömt det, lilla fru?«

Jo, det hade hon. Men nu kom hon ihåg att de två väninnorna hade köpt kakor där...

»-- Och sparsamt använt pappret!«

»Men allt det andra pappret runt de andra paketen?« löd det irriterat från fru Majendie.

»-- Var inte från konditorn, frun, men kunde kanske ha gett upplysningar, om det gamla ordspråket mot seden hade visat sig bedrägligt: »Där söta saker finns, håller sig kvinnorna till!««

Så bugade han artigt för sällskapet och överlät dem åt idyllen.