Den listige häradshövdingen

# book_id: global-gutenberg-translation-fe9023d8595f429683117e2c349e4b7f
# book_title: Den listige häradshövdingen
# chapter_id: 1-den-listige-haradshovdingen
# chapter_title: Den listige häradshövdingen
# book_page: 1 / 6
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Kapitel I

Den undslupne fången

"En av fångarna från fängelset har rymt i natt. Jag ville bara berätta det för er!"

Värden i den lilla byn såg allvarligt på de två unga målarna, som hade tänkt tillbringa sommaren där. Han själv var gammal och lättskrämd, men trots att han var krogägare hade han alltid för vana att varna folk när det fanns anledning till varningar.

De unga människorna lät sig dock inte skrämmas utan vidhöll sin önskan att bo där under sommaren. Och så blev det.

Vid bordet fortsatte de att tala om saken.

"Är de på spåret efter den där killen?" frågade den unge landskapsmålaren Gray.

"Nej, inte det minsta... "

"Har historien berättats för greve Campnell?" frågade kamraten vidare och såg intresserat på krogvärden.

"Greve Campnell – vem är det?"

"Detektiven! Känner ni inte honom?"

Den gamle log överseende.

"Jo, den där privatdetektiven som de fina herrarna och damerna där inne i huvudstaden anlitar... " Den gamle skakade på huvudet. "Han duger inte till någon jämförelse med häradshövdingen här ute. Det är en riktig karl, tro mig, som med lätthet överlistar dem alla – grevarna!"

"Sååå?"

Båda de unga konstnärerna lade ner gafflarna och lyssnade uppmärksamt, för nu började den gamle berätta historier om häradshövdingens detektivtalang. Var det verkligen som han berättade, måste de erkänna att den häradshövdingen inte var av den vanliga sorten.

Medvetandet om detta verkade på något sätt mer betryggande under de rådande omständigheterna. Man såg lugnt fram emot framtiden, och under de följande dagarna hördes ingenting om saken.

Kapitel II

Obehagligt

Gray och Lane, de två unga konstnärerna, skulle ut och göra studier i naturen och stod upp tidigt.

Vädret var utmärkt, och humöret var av samma beskaffenhet.

När de två unga människorna knappt hade kommit utanför dörren, var de redan helt försjunkna i diskussioner om konst. Bara av ren distraktion fick herr Gray tid att stanna upp och tända sin pipa, som hade slocknat, förtvivlad över allt det lärda pratet.

# book_id: global-gutenberg-translation-fe9023d8595f429683117e2c349e4b7f
# book_title: Den listige häradshövdingen
# chapter_id: 1-den-listige-haradshovdingen
# chapter_title: Den listige häradshövdingen
# book_page: 2 / 6
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Han tittade sig tillfälligt omkring i det vackra landskapet... och tyckte plötsligt att något gled nerför en höjd några hundra alnar bort. Men han hade också solen rakt i ögonen, insåg bedrägeriet i nästa ögonblick och fortsatte diskussionen.

Lite senare vände han sig dock instinktivt om igen, och nu skrek han av skräck.

Lane vände sig om.

"Vad i all världen är det, människa?" löd det förvånat. Det fanns nämligen ingenting att se.

"Ja, jag vet inte... " Gray log lite generat. "Men jag tycker... jag tycker bestämt att det återigen var ett avskyvärt ansikte som tittade fram över högen där borta."

De stod lite och väntade...

"Sluta prata! Du drömmer ju, kära du. Du är rädd för fången. Kom – nu går vi vidare."

Lane var återigen försjunken i sina studier av konstens historia. Gray lyssnade uppmärksamt ett tag – sedan var han tvungen att vända sig om igen.

"Jo, du!" Han tog tag i vännen i ärmen. "Där kan du se! Där kryper en kille efter oss på alla fyra!"

"Tyst! Var bara lugn!" viskade kamraten. "Låt honom för Guds skull inte märka någonting."

De fortsatte att gå, varje ögonblick beredda på det värsta.

Men ingenting hände.

"Vem är den där killen? Såg du honom ordentligt?"

"Nej – men –" han vände sig om igen... och stötte ifrån sig ett skrik av skräck.

Precis bakom dem gick en skum figur, minst sex fot lång, tyckte han, och klädd i den avskyvärligaste fångdräkt.

Synen räckte. Vännerna sprang iväg, så fort de kunde. Fången efter dem.

De kastade av sig ryggsäckarna. Det gällde att springa så fort som möjligt.

Men fången lämnade ryggsäckarna kvar och sprang iväg som de andra.

Plötsligt snubblade Gray och drog med sig vännen. Där låg de båda.

Ett glädjerop. "Nå, äntligen fick jag tag i er!" skrattade fången och stannade andfådd.

Gray reste sig, men tvingade sig med överansträngning att låtsas som ingenting.

"God dag! Puh, det är fruktansvärt varmt –"

"Å, ni ska nog få det varmare –" kom det förbittrat.

Gray fortsatte och reste sig upp:

"Nå, nå, ni behöver verkligen inte vara rädda för oss. Vi ska inte göra er något. Tvärtom har vi den största sympati –"

Fången skrattade och hoppade två fot i luften.

# book_id: global-gutenberg-translation-fe9023d8595f429683117e2c349e4b7f
# book_title: Den listige häradshövdingen
# chapter_id: 1-den-listige-haradshovdingen
# chapter_title: Den listige häradshövdingen
# book_page: 3 / 6
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Ha–a–a–a! Jag är Jim-Slim, Dunde-Mördaren! Jag har mördat nio människor med den här min högra hand, och ni ska göra mig den äran!"

Ett djävulsktare grin än det som följde får man leta länge efter. Och som han såg ut! De två unga människorna blev dvärgar jämfört med honom. Utan överdrift var han sex fot lång och klädd i fängelsedräkt... en smutsigt grå dräkt, alldeles för kort på alla ändar och kanter. Benkläderna nådde bara till knäna, där kom de bara benen fram. Mitt på armen höll ärmarna uppe, och en brokig skjorta skötte resten. Rätt och slätt skrämmande!

I ett huj tog killen fram en revolver och sprang emot de två.

"Vad ska jag nu göra med er –?"

"Vad ska ni göra?" Gray behöll med stor möda sitt lugn, men hans röst darrade. "Vi har ju lite pengar på oss... Ni kan få allt vi har."

"Pengar – fy!" Han spottade hånfullt. Åter hotade han med revolvern och log ondskfullt. "Ta av er jackorna! Nå! Ett – två –"

Konstnärerna lydde instinktivt och tog av sig jackorna.

Killen tittade på dem, kände på kläderna, men verkade inte nöjd.

"Västarna med!" brölade han.

"Men, käre herre –" Lane stannade mitt i meningen. Det hjälpte inte att göra motstånd; västarna kom av. "Så, är ni snälla, får vi då gå?"

Killen mumlade något. "Kom med byxorna och strumporna! Stövlar och skjorta får ni behålla, hatten också. Resten vill jag ha! Låt oss inte gräla, det hjälper ingenting."

Det fanns ingen utväg.

De var tvungna att ge honom både strumpor och byxor och stod sedan där i bara skjorta och hatt.

"Hm – m –" För första gången spred sig ett slags välvilligt leende över det hemska anset. "Gå nu tolv steg, jag ska räkna dem."

De lydde instinktivt.

Killen funderade lite. Sedan samlade han med ett leende Grays kläder i en bunt under ena armen och Lanes under den andra, och så vandrade han lugnt tillbaka den väg han kommit, utan att säga ett levande ord.

De två skjortklädda männen stirrade efter honom och väntade sig ännu en överraskning.

Men ingen kom. Den mystiske killen försvann, och hur gärna de än ville, var de två kamraterna alltså tvungna att skynda hemåt i bara skjorta...

# book_id: global-gutenberg-translation-fe9023d8595f429683117e2c349e4b7f
# book_title: Den listige häradshövdingen
# chapter_id: 1-den-listige-haradshovdingen
# chapter_title: Den listige häradshövdingen
# book_page: 4 / 6
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

På en brant bakom dem stod ett par män. De befallde i kungens och lagens namn att stanna, om inte de skjortklädda skulle skjutas ned omedelbart.

De stannade alltså.

Polisen kom springande.

"Gripen dem!" befallde häradshövdingen och svingade sin käpp. Poliserna lydde villigt.

"Äntligen!" triumferade häradshövdingen. "Stillhet, inte ett ord vill jag höra! Ni är medskyldiga! Ni har lånat fyren era kläder för att göra honom mer okänd och måste själva springa runt i bara skjortor tills ni kommer hem. Ni bor här i närheten! Ni har mer på ert samvete! Jag kan se det på er, man lurar mig aldrig."

"Käre herr häradshövding... vi försäkrar att vi blev överfallna... Ni kan fortfarande hinna ikapp honom... Han tog våra kläder... tvingade oss med våld."

"Med våld?" Häradshövdingen skrattade hånfullt. "Ja, där ser jag att ni ljuger igen. Ni vet ju lika väl som jag att fyren är en liten rackare som inte uppnår något med våld, utan alltid använder sin avskyvärda list."

"Han tvingade oss till det med våld! Det är sant! Han har krafter som en björn, den jätten han är –"

"Jätte? Sa du jätte?"

"Ja, minsann! Sex fot minst! Hans fångdräkt var ju alldeles för liten, därför var vi tvungna –"

"Häradshövding, se där!" avbröt Lane och pekade ned mot den nämnda marken. "Ser ni, herr häradshövding, där är han igen! Vi kan hinna ikapp honom... Han går fortfarande med våra kläder under armen."

"Ja, minsann!" viskade häradshövdingen överväldigat. "Där är han, ja, minsann är det han. Ja, gå då bara, herrarna! Tack för hjälpen, nu ska jag nog klara resten själv. Era kläder kan ni hämta hos inspektören, eller hos mig... Vi säger hos mig –"

Häradshövdingen gav sina medhjälpare ett hastigt tecken, och alla rusade ned mot mannen under vilda rop om kapitulation i kungens namn.

Först vid skriken verkade han inse faran, ty först nu kastade han av sig kläderna och sprang så fort han kunde.

Poliserna efter! Upp och ner över stubbmarken, tills mannen snubblade och poliserna omringade honom.

"Ja, det är han! Det är han! Använd bara handfängslen!" skrek häradshövdingen andfådd långt nere från vägen och kastade sig i gräskanten för att torka av den varma pannan och därifrån övervaka tillfångatagandet.

# book_id: global-gutenberg-translation-fe9023d8595f429683117e2c349e4b7f
# book_title: Den listige häradshövdingen
# chapter_id: 1-den-listige-haradshovdingen
# chapter_title: Den listige häradshövdingen
# book_page: 5 / 6
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"I fängelsedräkten! Kan ni se dem? Kan ni se att jag hade rätt!" triumferade häradshövdingen, när de förde in syndaren. "Ja, så iväg i all hast!" Och åter gick färden mot fängelset med det värdefulla bytet. Häradshövdingen visslade dansmelodier av självbeundran.

"Öppna! Det är häradshövdingen!"

Fängelsedörren öppnades genast.

"Kalla på inspektören!"

Inspektören kom springande i nästa ögonblick.

"Varsågod, inspektören! Där har ni förbrytaren. Som alltid har polisen gjort sin plikt."

"Nej, är det möjligt –?" Inspektören tittade på fången och därifrån på häradshövdingen.

"Jamen –? Jag tycker, hm... Den här killen är ju dubbelt så lång –!"

"Ja visst, visst!" Lät det hånfullt från häradshövdingens röst. "Men i fängelsedräkt, och följaktligen också rymd! – Han har vuxit lite, ja visst, det är bara förändringen! Den friska luften har alltid en mäktig inverkan på fångar, det har vi ju läst så ofta!"

Tonen var säker och tålde ingen motsägelse – och ändå tvekade inspektören mot sitt vanliga bruk.

"Hm, ja – men jag tror dock... ja, ursäkta, om... men jag tror att herr häradshövdingen ändå, den här gången..."

"Säg det bara, inspektören!", löd det plötsligt från fången, som inte hade yttrat ett ord förrän nu. "Gripandet var ju helt grundlöst, utan någon som helst hänsyn till den givna signalementen."

Båda herrarna vände sig frågande mot honom. Skägget var borta, mannen var helt förändrad.

Grev Campnell stod framför dem.

* * * * *

Detektiven hade därmed vunnit sin sak inför ministern.

Denne hade länge ansett häradshövdingens förhörs- och uppdagandemetod vara under all kritik (hur mycket vissa personer i trakten än berömde honom, i förlitan på mannens egna berättelser om sin begåvning), men hade trots det, som hans bekant och gamle vän, starkt tryckt på för en rekommendation om "nåd och pension".

Nu, i denna sak, där det gällde att snabbast möjligt gripa en farlig brottsling, kände ministern sig dubbelt betänksam inför att lägga allt i häradshövdingens händer, och hade då genast vänt sig till greve Campnell för diskret råd och hjälp.

Resultatet blev, som detektiven förutsett:

# book_id: global-gutenberg-translation-fe9023d8595f429683117e2c349e4b7f
# book_title: Den listige häradshövdingen
# chapter_id: 1-den-listige-haradshovdingen
# chapter_title: Den listige häradshövdingen
# book_page: 6 / 6
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Gripandet" verkade i den grad kraftigt på häradshövdingens nerver, att han genast därefter lämnade in sin ansökan "på grund av ålder", och nu var det inget anstötligt i att detektiven tog över utredningen.

Naturligtvis ledde det till att den rymmande fången efter några dagar åter satt säkert inspärrad bakom fängelsets murar.

Efteråt förklarade greven sitt märkliga handlande för de två unga konstnärerna och fick naturligtvis fullständig förlåtelse, när de hörde att det bara hade handlat om att konstatera landshövdingens fullständiga oduglighet.

Men i trakten spred sig snart historien. Det väckte enorm uppståndelse att greven hade misstänkts för att vara den rymmande fången, som – hade vuxit en halv fot under sina två dagar i friheten!

Men naturligtvis – nu förstod man orsaken till den plötsliga begäran om avsked "på grund av ålderdom".