En vältalig präst

# book_id: global-gutenberg-translation-e562746a238e440bb4b72df6288708d2
# book_title: En vältalig präst
# chapter_id: 1-en-valtalig-prast
# chapter_title: En vältalig präst
# book_page: 1 / 6
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Jo, det hjälper inte, Herr Kandidat! « fortsatte värden ända ut i entrén. »Pastor Dundas är en ovanligt vältalig präst, det måste ni snart erkänna. Nå, farväl då, så länge! «

Kapellanen gick mot prästgården, försjunken i många motstridiga tankar.

»Vad... Goddag! Är ni här? «

Kapellanen reste sig och blev röd i ansiktet.

»Fröken... Fröken Dundas? «

Där stigen böjde av hade de mötts. Båda såg förvirrade ut.

»Sedan när... Jag menar, hur länge har ni varit här? «

»Jag kom igår, fröken! «

Hon funderade lite. Plötsligt log hon:

»Men Gud, Herr Carr, ni är väl inte den nye kapellanen? «

»Det är jag – är ni prästens dotter? Är det sant? Nej, hur i all världen kunde jag ana det? « Och han fortsatte: »Jag såg annonsen i tidningen. Där stod bara: ’Henvendelse til sognepræsten.’ Jag reste genast, anade inte att ni bodde här, och allra minst att er far var präst, än mindre min egen sognepræst.«

Den unga flickan tittade ner. Hon trodde honom inte helt och vände samtalet till andra ämnen.

»Varför flyttade ni från Cranleigh? Där var det ju så trevligt!«

Carr log lite bittert.

»Minns ni pastor Jorvis? Han är ingen talare, och han uppskattar heller inte kapellaner som är det. Hans predikan räckte bara till i tio minuter, och det krävde han också av andra. Så flyttade jag därifrån, nu när en möjlighet dök upp.«

»Ja, det ser jag onekligen.«

»– Jag hör till och med att er far är en så utmärkt talare...«

»Det är han också! Det är något i hans predikan, tycker jag, som ibland nästan kan påminna om er.«

»Såå?«

Hon rodnade, tog snabbt farväl, men uttryckte dock ännu en gång sin glädje över att så oväntat ha fått sin gamla vän hit till Maedenham.

Han suckade. Trots att han var ung och vacker, suckade han.

Han träffade kyrkoherden i studierummet. En lång, intelligent man som vem som helst skulle vara glad att ha som svärfar.

»Jag predikar alltid, herr Carr, med ett enda undantag varje söndagsmorgon året runt«, började han myndigt. »Naturligtvis lägger jag ner mycket arbete på mina predikningar, så jag vill gärna ha kvällarna helt fria.«

Kapellanen bugade sig.

Nu kom fruen in.

# book_id: global-gutenberg-translation-e562746a238e440bb4b72df6288708d2
# book_title: En vältalig präst
# chapter_id: 1-en-valtalig-prast
# chapter_title: En vältalig präst
# book_page: 2 / 6
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Hubert! Fru Miller vill gärna att du reciterar ’Hamlet’ för henne.« Hon förklarade för kapellanen: »Min man kan hela Shakespeare utantill, och Milton och alla de andra. Han har ett så enastående minne!«

Kapellanen hittade några smickrande ord och förvärvade sig i den anledningen en inbjudan till måndagen. Det kom alltid några vänner till prästgården den dagen.

När han kom hem efter besöket, fann han ett brev liggande, som var efterskickat från Cranleigh.

»Vilken hycklare jag är!« mumlade han. »Hur skulle prästen här förakta mig! Och Mimi – ja, hon mest av dem alla...«

Beslutsamt öppnade han brevet:

»Vänligen skicka oss manuskript nr 4: ’Vad ska vi tro på?’ Det är redan tre dagar för sent! Enligt kontraktet är vi skyldiga att leverera det till vår klient senast på måndagsmorgonen.

Med vänlig hälsning, Cook & Sable.«

Kapellanen slet sönder brevet.

»Vilket elegant sätt att tjäna pengar på,« mumlade han vidare. »Leverantör av predikningar till präster utan hjärna – hm!« Papperet i kakelugnen. »Jag undrar vem den kunden är som betalar företaget 1000 kronor om året för mina predikningar. Han måste ju vara minst lika stor hycklare som jag.« Han gick fram och tillbaka i rummet. »Men jag tror att jag ska bryta kontraktet. Jag vill inte längre! De predikningar som jag skriver ska jag själv hålla i fortsättningen. Den som jag skickade senast måste jag själv använda i morgon kväll. Det blir ingen tid till förberedelser!«

På söndagsmorgonen var kyrkan fullsatt. Det rådde ingen tvekan om pastor Dundas popularitet.

»Är det alltid så fullt när församlingsprästen predikar?«

»Ja, alltid,« var kyrkvaktmästarens erkännande. »Men pastorn talar ju också underbart.«

Kapellanen följde gudstjänsten med den djupaste allvar. Dundas hela framträdande imponerade på honom från den första inledningsbönen.

Nu tog Dundas upp texten.

Kapellanen lyssnade med dubbelt intresse. Samma text som han hade valt i sin senaste predikan till Cook & Sable. Dubbelt lärorikt alltså!

Predikan började.

# book_id: global-gutenberg-translation-e562746a238e440bb4b72df6288708d2
# book_title: En vältalig präst
# chapter_id: 1-en-valtalig-prast
# chapter_title: En vältalig präst
# book_page: 3 / 6
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Dundas talade verkligen med äkta vältalighet. Inget manuskript på predikstolen och ändå ett föredrag utan avbrott och famlande. Alla lyssnade andlöst. Till och med kapellanen gjorde det. När predikan var slut, drog han ett djupt andetag och erkände: »Ja, ett ovanligt minne!«

Efter gudstjänsten följde en kort konversation mellan de två prästerna:

»Kan du bedöma en predikan rättvist, herr Carr?«

»Ja-a, jag vet faktiskt inte.«

»Mellan oss – vad tycker du om min predikan?«

»Jo-o. Du har ju ett alldeles utmärkt föredrag...«

»Ja, föredrag – men innehållet? Innehållet, kära du, är det viktigaste! Det är alltid en av mina principer.«

»Den mannen«, bekände kapellanen, när han åter var ensam, »är verkligen en karaktär!«

En dam hälsade på honom. Det var fröken Dundas.

»Vad tycker du då om fars predikan? Bra, eller hur? Jag tycker att just den här idag påminde mig så mycket om de som du i gamla dagar höll i Cranleigh.«

»Nå, det tror jag inte!«

»Ja, varför inte?«

Men nu visade sig kyrkoherden åter, och far och dotter följdes till prästgården.

Kapellanen gick hem för att äta middag. En stund senare kom hans värdinna in.

»Ringde du?«

»Nej-nej.«

Hon såg att maten stod orörd. »Varför äter du inte, herr Carr? Smakar det dig inte?«

»Jo, det gör det faktiskt.« Tanklöst började han äta. Sedan skyndade han sig åter till kyrkan.

Men hans predikan på kvällen misslyckades totalt, och kyrkoherden meddelade honom det.

»Du har inte noggrant granskat hur man bör predika. Jag hade väntat mig mer, herr Carr!«

– På sällskapets sammankomst på måndagskvällen var kyrkoherdens predikningar ett tag det allmänna samtalsämnet.

»Skriver du snart din bok, herr pastor?« frågade en äldre dam.

»Såå? Skriver prästen på en bok?« frågade kapellanen intresserat, då svaret dröjde.

»Jag samlar mina predikningar«, svarade prästen med ett överseende leende. Att kapellanen inte ens visste det! Det stod ju uppslaget b. m. a. s. på anslagstavlan i kyrkan.

Pastorn fortsatte att tala.

Kapellanen gick ner i trädgården. Där gick han ensam omkring i mörkret, kände sig så främmande och förbisedd. Plötsligt kom en skugga emot honom.

»Vem är det?« löd det barskt.

»Det är jag!«

Nu såg han vem det var.

De stod lite tysta.

# book_id: global-gutenberg-translation-e562746a238e440bb4b72df6288708d2
# book_title: En vältalig präst
# chapter_id: 1-en-valtalig-prast
# chapter_title: En vältalig präst
# book_page: 4 / 6
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Carr räckte henne tvekande handen.

Hon tog den, gjorde inte det minsta motstånd.

»Mimi! Jag visste det väl. Jag visste att du var prästens dotter...«

»Ja visst!« Hon skrattade. »Jag visste faktiskt också att du var den nye kapellanen...«

»Vad... är det sant? Åh, Mimi –«

Han drog henne till sig och kysste henne.

»Mimi!« ropade fadern uppifrån fönstret. »Vad gör du där nere i mörkret?«

Ja, vad gjorde hon egentligen?

---

»Förbindelsen mellan oss måste upphöra. Jag kan inte använda er som kapellan!«

Prästen satt i studierummets fåtölj med rynkad panna och allvarligt ansikte.

Kapellanen dolde sitt leende, men Dundas fortsatte:

»Det gör mig ont att behöva säga det: Ert uppträdande har långt ifrån varit en gentlemans!«

»I vilken riktning, om jag får fråga?«

Prästen rynkade pannan ännu starkare.

»Ni var först och främst skyldiga mig ett besked om att ni kände min dotter, innan ni kom till mitt hus! – Ja, visst! Min dotter har, som arv från sin mor – kanske också från mig – betydande fördelar, som ger henne rätt att sträva mycket högre än till – en teologisk kandidat av er sort.«

»Så? Ja, det hade jag tyvärr ingen aning om.«

»Men nu vet ni det alltså! Om ni vill stanna kvar, måste ni betrakta min dotter som en främling, precis som hon i framtiden kommer att betrakta er!«

»Har hon sagt det?«

Prästen nickade nådigt: »Hon har också rätt att säga det! Vad i all världen ger er rättigheter? Som präst har ni misslyckats, som predikant är ni under all kritik. Gudbevare – en begåvad man kan jag förlåta många villfarelser, men bara en begåvad.«

Kapellanen log igen.

»Då är det nog bäst att jag reser redan i dag.«

»I dag?« Prästen ryckte till. »Det kan ni inte! Jag har så oerhört mycket att göra just nu, det vet ni ju. Det är redan torsdag i dag – ja, jag säger det genast – ni måste predika på söndag vid högmässan; jag hinner inte förbereda mig.«

»Skall jag predika på söndag?« kom det förbluffat.

»Ja, det måste ni,« löd det nervösa svaret. »Jag hinner tyvärr inte. Gör det så bra ni kan... jag kräver inte mer av er. Nästa torsdag kan ni sedan resa.«

Kapellanen bugade sig och gick.

# book_id: global-gutenberg-translation-e562746a238e440bb4b72df6288708d2
# book_title: En vältalig präst
# chapter_id: 1-en-valtalig-prast
# chapter_title: En vältalig präst
# book_page: 5 / 6
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Hemma tog han genast fram penna och böcker. Med stor allvarlighet satte han sig till arbetet, och efter en timme var han klar. Den önskade predikan skickade han till Cook & Sable; den berörda klienten skulle alltså ha den i sina händer senast nästa middag.

I kyrkan på söndagen var det fullt till sista plats, som alltid när församlingsprästen predikade. Man anade ju inte att han i dag var förhindrad. Han hade för övrigt under de senaste dagarna förklarat för kapellanen att han ändå mycket väl kunde hålla den predikan själv, men Carr hade nu förberett sig, och församlingsprästen var tvungen att låta det bli kvar vid överenskommelsen.

Kapellanen gick då upp på predikstolen. Församlingsprästen följde honom med ögonen och ville knappast tro vad han såg: Carr var som förvandlad. Så säkert och bestämt kom alla orden! Det fanns till och med likheter med församlingsprästens predikan förra söndagen, och samma tema: »Vad ska jag tro?«

Alla lyssnade, inte minst församlingsprästen. Han satt med stela ögon och öppen mun, som om han hörde ett spöke tala.

»Herr Carr –« stammade prästen förvirrat när gudstjänsten var slut.

»Ja, herr pastor?«

»Hm – hm – det är något jag vill fråga er om!«

»Till tjänst!«

»Eh – äh – jag menar – var det er egen?«

»Min egen?« upprepade Carr förvånat. »Tror ni att jag predikar andras tal? Nej, så ovärdig är jag faktiskt inte – det skulle ju vara rena och skära bedrägeriet.«

»Ja, naturligtvis, ja. . . visst så. Det tycker jag också.«

»Vad tycker ni annars om predikan, pastor Dundas?« fortsatte kapellanen.

»Åh, jo. . . jo. Mycket fin, alldeles fin!«

Så skildes de åt. Men knappt en halvtimme senare knackade det på hos kapellanen. Det var återigen pastor Dundas.

Han gick genast till saken, men skakade och var blek som ett lakan.

»Säg mig allvarligt: skriver du predikningar åt andra än dig själv?«

Kapellanen erkände att han ibland hade skickat predikningar till Cook & Sable, men att han för övrigt hade beslutat att sluta med det i framtiden.

»Och du tycker att det är värdigt en andlig man –?« Prästens ögon sköt blixtar.

»Åh. . . Det är i alla fall ännu ovärdigare att använda dem som sina egna!«

Deras ögon möttes, och Dundas föll ur sin roll. Han blev plötsligt som ett barn.

# book_id: global-gutenberg-translation-e562746a238e440bb4b72df6288708d2
# book_title: En vältalig präst
# chapter_id: 1-en-valtalig-prast
# chapter_title: En vältalig präst
# book_page: 6 / 6
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Ja, jag vet det, jag vet det –« grät han. »Men varför. . . vad har jag gjort er, människa, att ni väljer mig till offer?«

»Tyvärr hade jag ingen aning om till vem mina predikningar skickades från Cook & Sable«, svarade kapellanen. »Pastor Dundas var den jag minst av alla misstänkte. Han är ju allmänt berömd i trakten för sin utomordentliga vältalighet.« Kapellanen log. »Ja, upptäckten måste ju komma någon gång, då ödet hade fört oss samman. Var lugn: hemligheten förblir mellan oss.

«

»Men ni reser verkligen...« stammade prästen efter den första överraskningen.

»Ja, det är ju en överenskommelse.«

Prästen skakade energiskt på huvudet.

»Herr Carr, det blir min undergång! Vad ska jag, arma människa, göra? Nu väntar de på boken, hela min församling!« Mannen var gråtfärdig. – »Kunde... kunde ni inte, Carr, jag menar... ta Mimi i Guds namn... Ni är ju begåvad... ta henne och låt oss hjälpas åt...«

Den unge kapellanen såg tydligen på sin församlingspräst.

»Och ni tycker att det är värdigt en präst, pastor Dundas?«

»Naturligtvis, naturligtvis!« bekräftade han och blev ivrig. »Svärson och svärfar! Det är vackert, det är bra, det är till efterföljd för församlingen.«

Så talade den gamle prästen, medan svetten stod honom om pannan. Denna pastor Dundas egenkomponerade predikan hade verkligen för en gångs skull gjort succé.

Carr och Mimi förblev tillsammans.