Öster om solen och väster om månen

Det var en gång en fattig torpare som hade många barn och inte mycket att ge dem varken av mat eller kläder. Vackra var de alla, men den vackraste var den yngsta dottern, som var så ljuv att det inte fanns något att anmärka på.

Så var det en torsdagskväll, sent på hösten. Det var fult väder ute och förskräckligt mörkt, och det regnade och blåste så att det knakade i väggarna. De satt alla tillsammans omkring eldstaden och hade något att syssla med. Med ens bankade det tre gånger på rutan.

Mannen gick ut för att se vad som var i faggorna, och när han kom ut, stod där en stor, stor vitbjörn. »God kväll, du!» sade vitbjörnen. »God kväll!» sade mannen. »Vill du ge mig din yngsta dotter, så skall jag göra dig lika rik som du nu är fattig,» sade den.

Ja, mannen tyckte att det var ganska ståtligt att han skulle bli så rik, men han tyckte att han måste tala med dottern först. Han gick in och sade att det var en stor vitbjörn ute som lovade att göra dem rika, om han bara kunde få henne.

Hon sade nej och ville ogärna, och så gick mannen ut igen och blev överens med vitbjörnen om att den skulle komma igen nästa torsdagskväll och hämta svar. Under tiden övertalade de henne och talade för henne om all rikedomen de skulle få, och om hur bra hon skulle ha det själv.

Till slut fann hon sig i det, tvättade och ställde i ordning sina trasor, pyntade sig så gott hon kunde, och höll sig resklar. Inte mycket var det hon skulle ha med sig heller. Nästa torsdagskväll kom vitbjörnen för att hämta henne.

Hon satte sig upp på ryggen av den med sitt knyte, och så bar det i väg. Då de hade kommit en lång bit på vägen, sade vitbjörnen: »Är du rädd? » Nej, det var hon inte.

»Ja, håll dig bara ordentligt fast i min päls, så har det ingen fara heller,» sade den. Nu red hon långt, långt bort, och så kom de till ett stort berg. Där bankade vitbjörnen på, så gick det upp en port, och de kom in i ett slott där det var många upplysta rum som glänste både av guld och silver, och så var det en stor sal med ett dukat bord i, och det såg så praktfullt ut att du inte kan tro hur praktfullt det var.

Så gav vitbjörnen henne en silverklocka. När det var något hon ville, skulle hon bara ringa på den, så fick hon det. Ja, då hon hade ätit och det led mot kvällen, blev hon sömnig efter resan och tyckte att hon kunde ha lust att lägga sig.

Så ringde hon på klockan, och hon hade inte tagit i den förrän hon kom in i ett kammare där det stod en bäddad säng så ljuv som någon kunde ligga i, både med silkesdynor och omhänge och guldfransar, och allt som var där var av guld och silver.

Men då hon hade lagt sig och släckt ljuset, kom det en människa och lade sig hos henne, och det var vitbjörnen som kastade av sig honom om natten. Men hon fick aldrig se honom, för alltid kom han efter att hon hade släckt ljuset, och innan det var ljust om morgonen, var han borta igen.

Det gick både gott och väl en tid, men så började hon bli så stilla och sorgsen, för hon gick där ensam hela dagen och längtade hem till föräldrarna och syskonen sina. Då vitbjörnen frågade vad som fattades henne, sade hon att det var så ensligt där, hon gick där så ensam och längtade hem till föräldrarna och syskonen sina, och det var för att hon inte kunde komma till dem som hon gick och sörjde så.

»Det kan det nog bli råd för,» sade vitbjörnen, »men du måste lova mig att du inte talar med din mor ensam, bara när de andra hör på. För hon tar dig i handen,» sade han, »och vill ha dig in i ett rum och tala ensam med dig.

Men det får du alls inte göra, annars gör du oss båda olyckliga. » En söndag kom vitbjörnen och sade att nu kunde de resa till föräldrarna hennes. Ja, de reste. Hon satt på ryggen hans, och det gick både långt och länge. Till slut kom de till en stor vit gård.

Där sprang syskonen hennes ute och lekte, och det var så vackert att det var en fröjd att se. »Där bor dina föräldrar,» sade vitbjörnen, »men glöm inte det jag har sagt dig, annars gör du både mig och dig olycklig. » Nej, kors, det skulle hon nog inte glömma.

Och då hon var kommen dit, vände vitbjörnen och drog i väg igen. Det blev sådan glädje då hon kom in till föräldrarna att det inte var någon måtta på. De tyckte att de kunde inte fullt tacka henne för det hon hade gjort för dem.

Nu hade de det både så gott och så gott, och alla frågade de henne hur hon hade det där hon var. Hon hade det både gott och väl, och hade allt hon kunde önska sig, sade hon.

Vad hon svarade för resten, skall jag inte kunna säga, men jag tror inte att de fick någon riktig reda på det. Men så på eftermiddagen, då de hade ätit middag, gick det som vitbjörnen hade sagt: Modern ville tala med henne ensam inne i kammaren.

Men hon kom ihåg vad vitbjörnen hade sagt, och ville inte på något sätt. »Det vi har att tala om,» sade hon, »det kan vi alltid tala om. » Men hur det gick eller inte, så fick modern övertala henne till slut, och så måste hon säga hur hon hade det.

Hon sade då att det alltid kom en människa och lade sig hos henne när hon hade släckt ljuset på kvällen, och honom fick hon aldrig se, för han var alltid borta innan det blev ljust om morgonen.

Det gick hon och sörjde över, för hon tyckte att hon ville så gärna se honom, och om dagen gick hon där ensam, och det var så ensligt. »Huf! Det kan gärna vara ett troll du ligger med,» sade modern, »men jag skall lära dig ett råd så att du skall få se honom.

Du skall få en bit ljus av mig som du kan ta med dig i barmen. Lys då på honom med det när han sover, men passa dig så att du inte dryper talg på honom. » Ja, hon tog ljuset och gömde det i barmen sin, och på kvällen kom vitbjörnen och hämtade henne.

Då de var komna en bit på vägen, frågade vitbjörnen om det inte hade gått som han hade sagt. Jo, det kunde hon inte neka till. »Ja, har du lyssnat till din mors råd, så har du gjort oss båda olyckliga, och så är det ute mellan oss,» sade han.

Nej, det hade hon nu alls inte. Då hon så var kommen hem och hade lagt sig, gick det som det brukade: det kom en människa och lade sig hos henne. Men då det led ut på natten och hon hörde att han sov, stod hon upp och slog eld, tände ljuset och lyste på honom.

Och då såg hon att han var den ljuvligaste prins en kunde se för sig, och hon blev så glad i honom att hon tyckte att hon inte kunde leva om hon inte fick kyssa honom strax på ögonblicket.

Det gjorde hon också, men i samma ögonblick dryppade hon tre heta talgdråpar på skjortan hans, så att han vaknade. »Å, vad har du gjort nu?» sade han. »Nu har du gjort oss båda olyckliga. Hade du bara hållit ut året, så hade jag varit frälst, för jag har en styvmor som har trollat på mig, så att jag är vitbjörn om dagen och människa om natten.

Men nu är det ute mellan oss. Nu måste jag resa från dig till henne. Hon bor på ett slott som ligger öster om solen och väster om månen, och där är det en prinsessa med en näsa som är tre alnar lång.

Henne skall jag ha nu. » Hon grät och bar sig åt, men det var inte något att göra åt det. Han måste resa. Så frågade hon om hon då inte kunde få vara med. Nej, det gick inte an. »Kan du säga mig vägen, så skall jag leta upp dig.

Det kan jag väl få lov till?» sade hon. Ja, det kunde hon, sade han, men det var ingen väg dit. Det låg öster om solen och väster om månen, och dit fann hon aldrig fram. Om morgonen då hon vaknade, var både prinsen och slottet borta.

Hon låg då på en liten grön fläck mitt inne i den mörka, täta skogen, och vid sidan av henne låg det samma trasiga knyte som hon hade haft med sig hemifrån. Då hon nu hade gnidit sömnen ur ögonen sina och gråtit sig trött, gav hon sig på vägen.

Och så gick hon många, många dagar, ända tills hon kom till ett stort berg. Utanför det satt en gammal käring och lekte med ett guldäpple. Henne frågade hon om hon visste vägen till den prinsen som var hos sin styvmor på ett slott som låg öster om solen och väster om månen, och som skulle ha en prinsessa med en näsa som var tre alnar lång.

»Var känner du honom ifrån?» frågade käringen. »Kanske var det du som skulle ha honom?» Ja, det var nu det. »Ja så, är det du?» sade käringen. »Ja, jag vet inte något mer om honom jag, än att han bor på det slottet som är öster om solen och väster om månen, och dit kommer du sent eller aldrig.

Men du skall få låna hästen min, och på den kan du rida till min närmsta käring. Kanske hon kan säga dig det. Och när du är kommen fram, kan du bara slå hästen under det vänstra örat och be den gå hem igen.

Och detta guldäpplet kan du ta med dig. » Hon satte sig då upp på hästen och red i långa, långa tider, och så kom hon till slut till ett berg där det satt en gammal käring utanför med ett guldhaspel.

Henne frågade hon om hon visste vägen till det slottet som låg öster om solen och väster om månen. Hon sade, som den förra käringen, att hon inte visste något om det, men det var nog öster om solen och väster om månen, »och dit kommer du sent eller aldrig.

Men du skall få låna hästen min till den närmsta käringen min. Kanske hon törs veta det. Och när du är kommen dit, kan du bara slå den under det vänstra örat och be den gå hem igen. » Och så gav hon henne haspeln, för det kunde hon nog komma att få bruk för, sade hon.

Flickan satte sig då upp på hästen och red i lång tid igen, och långt om länge kom hon då till ett stort berg, där det satt en gammal käring och spann på en guldrock.

Henne frågade hon om hon visste vägen till den prinsen och var det slottet var som låg öster om solen och väster om månen. Så gick det likadant. »Kanske är det du som skall ha den prinsen där?» sade käringen. Ja, det skulle nu vara det då.

Men hon visste inte bättre vägen hon än de andra två. Öster om solen och väster om månen var det, det visste hon, »och dit kommer du sent eller aldrig,» sade hon. »Men du kan få låna hästen min, så menar jag att du får rida till Östanvinden och fråga honom.

Kanske han är känd där och kan blåsa dig dit. När du är kommen fram, kan du bara slå hästen under örat, så går den hem igen. » Och så gav hon henne guldrocken. »Kanske du kan få bruk för den,» sade käringen.

Hon red i många dagar och i lång tid innan hon kom dit, men långt om länge kom hon fram, och så frågade hon Östanvinden om han kunde säga henne vägen till den prinsen som bodde öster om solen och väster om månen.

Ja, den prinsen hade han nog hört talas om, sade Östanvinden, och slottet med, men vägen visste han inte, för han hade aldrig blåst så långt. »Men om du vill, så skall jag följa dig till min bror, Västanvinden. Kanske han kan veta det, för han är mycket starkare.

Du kan sätta dig på ryggen min, så skall jag bära dig dit. » Ja, hon gjorde så, och det gick nog så friskt. Då de kom fram dit, gick de in, och Östanvinden sade att den han hade med sig, det var hon som skulle ha prinsen på det slottet som låg öster om solen och väster om månen.

Nu reste hon och skulle leta upp honom igen, och så hade han följt henne hit och ville gärna höra om Västanvinden visste var det var henne. »Nej, så långt har jag aldrig blåst,» sade Västanvinden, »men om du vill, så skall jag följa dig till Sunanvinden, för han är mycket starkare än någon av oss, och han har flackat både vitt och brett.

Kanske han kan säga dig det. Du kan sätta dig på ryggen min, så skall jag bära dig dit. » Ja, hon gjorde så. De reste till Sunanvinden och var inte länge om vägen, skall jag tro.

Då de kom fram, frågade Västanvinden om han kunde säga henne vägen till det slottet som låg öster om solen och väster om månen. Det var hon som skulle ha den prinsen där. »Ja så,» sade Sunanvinden, »är det hon?

Ja, jag har nog vankat något varje ställe i min tid,» sade han, »men så långt har jag aldrig blåst. Men om du vill, så skall jag följa dig till min bror, Nordenvinden. Han är den äldste och starkaste av oss alla, och vet inte han var det är, så får du aldrig i världen få veta det.

Du kan sätta dig upp på ryggen min, så skall jag bära dig dit. » Ja, hon satte sig upp på ryggen hans, och han i väg, så det hade god skick. De gjorde inte vägen lång.

Då de kom dit där Nordenvinden bodde, var han så vild och galen att det stod kallt drag av honom lång väg. »Vad vill ni?» skrek han långt borta, så att det isade i dem. »Å, du får inte vara så sträng, du heller,» sade Sunanvinden, »för det är jag, och så är det hon som skulle ha den prinsen som bor på slottet öster om solen och väster om månen, och nu vill hon fråga dig om du har varit där och kan säga henne vägen, för hon vill gärna finna honom igen.

» »Ja, jag vet nog var det är,» sade Nordenvinden.

»Jag har blåst ett asplöv dit en enda gång, men då var jag så trött att jag inte orkade blåsa på många dagar efter. Men är det så att du ändligen vill dit, och du inte är rädd för att vara med mig, så skall jag ta dig på ryggen min och pröva om jag kan blåsa dig dit. » Ja, hon ville och hon måste dit om det på något sätt var framkomligt, och rädd var hon inte, om det gick aldrig så illa.

»Ja ja, du får ligga över här i natt,» sade Nordenvinden, »för vi måste ha dagen för oss, och väl så det, skall vi hinna fram dit. » Tidigt den andra morgonen väckte Nordenvinden henne och blåste upp sig och gjorde sig så stor och stark att det var förskräckligt.

Och så bar det i väg med dem högt upp genom luften, som om de skulle fara till världens ände med detsamma. På landsbygden var det sådan storm att det rök ner både skogsstycken och hus, och då de kom ut över storsjön, förliste det skepp i hundratal.

Så for de i väg så långt, så långt att ingen kan tro hur långt de for, och alltid gick det ut över havet, och Nordenvinden blev tröttare och tröttare, och så utmattad att han nästan inte orkade blåsa längre, och det dalade och dalade mer och mer med honom, och till slut gick det så lågt att vågtopparna slog om hälarna hennes.

»Är du rädd?» sade Nordenvinden. »Nej,» sade hon, det var hon inte. Men då var de inte långt från land heller, och det var just så mycket kraft kvar i Nordenvinden att han fick kastat henne in på stranden under fönstren på slottet som låg öster om solen och väster om månen.

Men då var han också så trött och så usel att han måste vila i många dagar innan han kunde komma hem igen. Den andra morgonen satte hon sig att leka med guldäpplet utanför fönstren i slottet, och det första hon såg, var det näsjärnet som skulle ha prinsen.

»Vad skall du ha för det guldäpplet ditt, du?» sade hon och öppnade fönstret. »Det är inte till salu varken för guld eller pengar,» sade flickan. »Är det inte till salu för guld eller pengar, vad vill du då ha för det? Du kan få vad du vill,» sade prinsessan.

»Ja, om jag kan få komma till den prinsen som är här och få vara hos honom i natt, så skall du få det,» sade hon som var kommen med Nordenvinden. Ja, det kunde hon nog. Det var råd för det. Prinsessan fick guldäpplet.

Men då flickan kom upp på rummet till prinsen på kvällen, sov han. Hon ropade på honom och ruskade i honom, och emellanåt grät hon, men hon kunde inte få honom vaken, för de hade givit honom en sömndryck på kvällen.

Om morgonen, då det ljusnade av dagen, kom prinsessan med den långa näsan och jagade ut henne igen. Om dagen satte hon sig utanför fönstren i slottet att haspla på haspeln, och det gick då likadant.

Prinsessan frågade vad hon ville ha för det, och hon sade att det varken var till salu för guld eller pengar, men kunde hon få lov att komma upp till prinsen och vara hos honom om natten, skulle hon få det. Men då hon kom dit upp, sov han igen.

Och allt hon ropade och skrek och ruskade i honom, och allt hon grät, så sov han, så att hon inte var god för att få liv i honom. Och då det ljusnade av dagen om morgonen, kom prinsessan med den långa näsan och jagade ut henne igen.

Då det led ut på dagen, satte sig flickan utanför fönstren i slottet att spinna på guldrocken, och den ville också prinsessan med den långa näsan ha. Hon öppnade fönstret och frågade vad hon ville ha för den.

Flickan sade som båda de förra gångerna att den inte var till salu varken för guld eller pengar, men kunde hon få komma upp till prinsen som var där och vara hos honom om natten, skulle hon få den. Ja, det kunde hon gärna.

Men så var det några kristna människor som var infångade där, och de hade suttit i det kammare som var närmast hos prinsen. De hade hört att det hade varit ett kvinnfolk inne som hade gråtit och ropat på honom två nätter i rad, och det sade de till prinsen.

Om kvällen, då prinsessan kom med sömndrycken, låtsades han dricka, men slog den bakom sig, för han kunde nog förstå att det var en dvaledryck. Då nu flickan kom in, var prinsen vaken, och så måste hon berätta hur hon var kommen dit.

»Ja, nu kom du just lagom också,» sade prinsen, »för i morgon skulle jag ha bröllop. Men jag vill inte ha det näsjärnet, och du är den enda som kan frälsa mig. Jag skall säga att jag vill se vad min brud duger till, och be henne tvätta av den skjortan med de tre talgfläckarna på.

Det går hon in på, för hon vet inte att det är du som har gjort det. Men det måste kristna människor till det, och inte sådana trollpack. Och så skall jag säga att jag inte vill ha någon annan till brud än den som kan göra det, och det kan du, det vet jag. » Då var det stor fröjd och glädje på dem om natten.

Men dagen efter, då bröllopet skulle stå, sade prinsen: »Jag vill nog se vad min brud duger till först. » Ja, det kunde så vara det, sade styvmodern. »Jag har en fin skjorta som jag vill ha till brudgumsskjorta, men det är kommit tre talgfläckar på den som jag vill ha tvättade av.

Och det har jag lovat att jag inte tar någon annan än den som är god för att göra det. Kan hon inte det, så är hon inte värd att äga. » Ja, det var ingen sak, menade de, och det gick de in på.

Och hon med den långa näsan började tvätta det bästa hon kunde, men dess mer hon tvättade och gned, dess större blev fläckarna. »Å, du kan inte tvätta,» sade gamla trollkäringen, modern hennes. »Låt mig få den! » Men hon hade inte förrän tagit i skjortan förrän den blev fulare än förr, och ju mer hon tvättade och gned, dess större och svartare blev fläckarna.

Så skulle de andra trollen till att tvätta, men ju längre det led, dess fulare och ruskigare blev den, och till slut såg hela skjortan ut som om den hade varit i skorstenen. »Å, ni duger inte någon av er,» sade prinsen. »Där sitter en fattig flicka utanför fönstret här.

Jag är viss på att hon är mycket bättre till att tvätta hon än någon av er. Kom in, du flicka!» ropade han. Ja, hon kom in. »Kan du tvätta ren denna skjortan, du?» sade han.

»Å, jag vet inte jag,» sade hon, »jag får pröva. » Och aldrig hade hon tagit i skjortan och doppat den ner i vattnet förrän den var dränande vit som nysnö och vitare ändå. »Ja, dig vill jag ha,» sade prinsen.

Då blev den gamla trollkäringen så arg att hon sprack, och prinsessan med den långa näsan och småtrollen sprack nog också, för jag har inte hört något till dem sedan. Prinsen och hans brud löste då ut allt kristet folk som var infångat där, och så tog de med sig så mycket guld och silver som de kunde frakta, och flyttade långt bort från slottet som låg öster om solen och väster om månen.