Lilla Rödluvan

Det var en gång en söt liten flicka som var älskad av alla som såg henne, men mest av allt av sin mormor. Mormorn gav henne en liten mössa av röd sammet, och den klädde henne så väl att hon aldrig ville ha något annat på sig. Därför kallades hon alltid Lilla Rödluvan.

En dag sade hennes mor till henne: "Kom, Lilla Rödluvan, här är en bit kaka och en flaska vin. Ta dem till din mormor. Hon är sjuk och svag, och de ska göra henne gott. Ge dig iväg innan det blir varmt. När du går, gå vackert och stilla. Spring inte från stigen, för då kan du falla och slå sönder flaskan, och då får din mormor ingenting. Och när du går in i hennes rum, glöm inte att säga god morgon, och kika inte in i varje vrå innan du gör det."

"Jag ska vara mycket försiktig," sade Lilla Rödluvan till sin mor och gav henne sin hand på det.

Mormorn bodde ute i skogen, en halv mil från byn. Just som Lilla Rödluvan kom in i skogen, mötte hon en varg. Rödluvan visste inte vad för ett ondskefullt väsen han var och var inte alls rädd för honom.

"God dag, Lilla Rödluvan," sade han.

"Tack ska du ha, varg."

"Vart ska du gå så tidigt, Lilla Rödluvan?"

"Till min mormor."

"Vad har du i din förklädesficka?"

"Kaka och vin. I går var det bakdag, så stackars sjuka mormor ska få något gott att stärka sig med."

"Var bor din mormor, Lilla Rödluvan?"

"En god kvarts mil längre in i skogen. Hennes hus står under de tre stora ekarna, och hasselträden är strax nedanför. Du måste visst känna till det," svarade Lilla Rödluvan.

Vargen tänkte för sig själv: "Vilken öm liten varelse! Vilken fin fet munsbit! Hon blir bättre att äta än gumman. Jag måste handla listigt för att fånga båda." Så gick han en kort stund vid Lilla Rödluvas sida, och sedan sade han: "Se, Lilla Rödluvan, så vackra blommorna är här omkring. Varför ser du dig inte omkring? Jag tror inte du hör hur ljuvt de små fåglarna sjunger. Du går högtidligt som om du vore på väg till skolan, medan allt annat här ute i skogen är muntert."

Lilla Rödluvan lyfte blicken, och när hon såg solstrålarna dansa här och där genom träden och vackra blommor växa överallt, tänkte hon: "Tänk om jag tar en frisk bukett till mormor. Det skulle också glädja henne. Det är så tidigt på dagen att jag ändå ska hinna fram i god tid." Så sprang hon från stigen in i skogen för att leta blommor. Och när hon hade plockat en, tyckte hon sig se en ännu vackrare längre bort och sprang efter den, och på så sätt kom hon allt djupare in i skogen.

Under tiden sprang vargen raka vägen till mormors hus och knackade på dörren.

"Vem är det?"

"Lilla Rödluvan," svarade vargen. "Hon kommer med kaka och vin. Öppna dörren."

"Lyft på klinkan," ropade mormorn. "Jag är för svag och kan inte stiga upp."

Vargen lyfte på klinkan, dörren flög upp, och utan att säga ett ord gick han raka vägen till mormors säng och slukade henne. Sedan tog han på sig hennes kläder, klädde sig i hennes mössa, lade sig i sängen och drog för gardinerna.

Lilla Rödluvan hade emellertid sprungit omkring och plockat blommor. När hon hade samlat så många att hon inte kunde bära fler, kom hon ihåg sin mormor och gav sig av på vägen till henne.

Hon blev förvånad över att stugdörren stod öppen. När hon gick in i rummet, fick hon en så underlig känsla att hon sade till sig själv: "Åh kära! Så orolig jag är i dag, och annars tycker jag så mycket om att vara hos mormor." Hon ropade god morgon, men fick inget svar. Så gick hon till sängen och drog undan gardinerna. Där låg hennes mormor med mössan dragen långt ner över ansiktet och såg mycket underlig ut.

"Åh! mormor," sade hon, "vad stora öron du har!"

"Desto bättre för att höra dig med, mitt barn," var svaret.

"Men mormor, vad stora ögon du har!" sade hon.

"Desto bättre för att se dig med, min kära."

"Men mormor, vad stora händer du har!"

"Desto bättre för att krama dig med."

"Åh! men mormor, vad en fruktansvärt stor mun du har!"

"Desto bättre för att äta dig med!"

Och knappt hade vargen sagt detta förrän han med ett språng var ur sängen och svalde ner Rödluvan.

När vargen hade stillat sin aptit, lade han sig igen i sängen, somnade och började snarka mycket högt. Jägaren råkade gå förbi huset och tänkte för sig själv: "Så gumman snarkar!

Jag måste bara se om hon behöver något." Så gick han in i rummet, och när han kom till sängen, såg han att vargen låg i den. "Finner jag dig här, din gamla syndare!" sade han.

"Jag har länge sökt dig!" Sedan, just som han skulle skjuta honom, föll det honom in att vargen kanske hade slukat mormodern och att hon ännu kunde räddas. Så han sköt inte, utan tog ett par saxar och började klippa upp magen på den sovande vargen.

När han hade gjort två klipp, såg han den lilla Rödluvan lysa, och sedan gjorde han två klipp till, och den lilla flickan sprang ut och ropade: "Ack, vad jag har varit rädd! Vad mörkt det var inuti vargen!" Efter det kom även den gamla mormorn ut levande, men knappt kunde andas.

Rödluvan hämtade snabbt stora stenar, och med dem fyllde de vargens kropp. När han vaknade, ville han springa bort, men stenarna var så tunga att han genast föll ner och blev liggande död.

Sedan var alla tre mycket glada. Jägaren drog av vargens skinn och gick hem med det. Mormorn åt kakan och drack vinet som Rödluvan hade tagit med, och blev stärkt. Men Rödluvan tänkte för sig själv: "Så länge jag lever ska jag aldrig av egen vilja lämna stigen för att springa in i skogen när min mor har förbjudit mig att göra det."

Det berättas också att en gång när Rödluvan åter bar kakor till den gamla mormodern, talade en annan varg till henne och försökte locka henne från stigen. Rödluvan var emellertid på sin vakt och gick raka vägen framåt på sin väg.

Hon berättade för sin mormor att hon hade mött vargen och att han hade sagt god morgon till henne, men med en så ond blick i ögonen att om de inte hade varit på allmänna vägen, var hon säker på att han skulle ha ätit upp henne.

"Nå," sade mormodern, "vi ska stänga dörren så att han inte kan komma in." Strax därefter knackade vargen och ropade: "Öppna dörren, mormor, jag är Lilla Rödluvan och kommer med kakor till dig." Men de talade inte eller öppnade dörren.

Så smög gråskägget två eller tre gånger runt huset och hoppade till sist upp på taket, i avsikt att vänta tills Rödluvan gick hem på kvällen och sedan smyga efter henne och sluka henne i mörkret. Men mormodern såg vad han hade i tankarna.

Framför huset stod ett stort stentråg, så hon sade till barnet: "Ta hinken, Rödluvan. Jag gjorde korvar i går. Bär vattnet som jag kokade dem i till tråget." Rödluvan bar tills det stora tråget var alldeles fullt.

Då nådde lukten av korvarna vargen. Han sniffade och kikade ner, och till sist sträckte han ut halsen så långt att han inte längre kunde behålla fotfästet och började halka. Han gled ner från taket rakt ner i det stora tråget och drunknade.

Men Rödluvan gick glatt hem och gjorde aldrig något för att skada någon.