Rapunzel

Det var en gång en man och en hustru som länge hade önskat sig ett barn, men inte fått något. Till slut hoppades hustrun att Gud skulle uppfylla hennes önskan. De hade ett litet fönster bak i huset, och därifrån kunde de se en praktfull trädgård full av de vackraste blommor och örter. Trädgården var omgiven av en hög mur, och ingen vågade gå in i den, för den tillhörde en häxa som hade stora krafter och som alla fruktade.

En dag stod hustrun vid fönstret och såg ner i trädgården. Där fick hon syn på en säng med den vackraste rapunzel, och den såg så frisk och grön ut att hon fick väldigt lust att smaka på den. Lusten blev starkare för varje dag, och eftersom hon visste att hon inte kunde få tag i något av den, blev hon helt blek och eländig.

Mannen blev bekymrad och frågade: »Vad är det med dig, kära hustru?» »Å», svarade hon, »om jag inte får smaka lite av den rapunzeln som växer i trädgården bakom vårt hus, kommer jag att dö.»

Mannen, som älskade henne, tänkte: »Hellre än att låta din hustru dö, måste jag skaffa henne rapunzel, oavsett vad det kostar.» I skymningen klättrade han över muren och ner i häxans trädgård, grep snabbt en handfull rapunzel och tog den med sig till sin hustru.

Hon lagade sig en sallad med en gång och åt den med god aptit. Men hon tyckte så mycket om den att hon dagen efter hade tre gånger så stor lust på mer. Om mannen skulle få någon ro, måste han ner i trädgården igen.

I kvällsmörkret klättrade han ner, men då han kom över muren, blev han livrädd – för där stod häxan framför honom.

»Hur vågar du», sade hon argt, »att komma ner i min trädgård och stjäla rapunzel som en tjuv? Det ska du få sota för!» »Å», svarade mannen, »var snäll och ha nåd. Jag gjorde det bara av nöd.

Min hustru såg rapunzeln från fönstret och fick en så stark lust på den att hon skulle ha dött om hon inte fick smaka den.» Då blev häxan mildare och sade: »Om det är som du säger, ska jag låta dig ta med så mycket rapunzel du vill.

Men på ett villkor: Du måste ge mig barnet som din hustru ska föda. Det ska bli väl behandlat, och jag ska sköta det som en mor.»

Mannen gick med på allt i sin rädsla, och då hustrun hade fött, kom häxan med en gång, gav barnet namnet Rapunzel och tog det med sig.

Rapunzel växte upp och blev det vackraste barnet under solen. Då hon var tolv år, stängde häxan in henne i ett högt torn mitt i en skog. Tornet hade varken trappa eller dörr, bara ett litet fönster alldeles på toppen.

När häxan ville in, ställde hon sig under fönstret och ropade:

»Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår till mig!»

Rapunzel hade långt, praktfullt hår, fint som spunnet guld. När hon hörde häxans röst, löste hon upp flätorna, virade dem runt en krok i fönstret, och håret föll tjugo alnar ner. Så klättrade häxan upp.

Efter ett par år hände det att kungasonen red genom skogen och kom förbi tornet. Då hörde han en sång som var så vacker att han stannade och lyssnade. Det var Rapunzel som i ensamheten lät sin söta röst klinga. Kungasonen ville upp till henne och letade efter en dörr, men det fanns ingen. Han red hem, men sången hade rört hans hjärta så djupt att han varje dag gick ut i skogen och lyssnade.

En gång då han stod bakom ett träd, såg han att häxan kom och ropade:

»Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår till mig!»

Då släppte Rapunzel ner sina flätor, och häxan klättrade upp. »Om det är stegen man kommer upp med, vill jag också pröva lyckan», tänkte han. Nästa dag, då det började mörkna, gick han till tornet och ropade:

»Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår till mig!»

Strax föll håret ner, och kungasonen klättrade upp.

Först blev Rapunzel väldigt rädd då en man kom till henne, men kungasonen talade vänligt till henne och berättade att hans hjärta var så gripet att det inte gav honom ro, och att han måste se henne. Då miste Rapunzel sin rädsla, och då han frågade om hon ville ha honom till man, och hon såg att han var ung och vacker, tänkte hon: »Han kommer att älska mig mer än gamla fru Gothel gör.» Hon sade ja och lade sin hand i hans.

»Jag vill gärna fara bort med dig», sade hon, »men jag vet inte hur jag ska komma ner. Ta med ett nystan silke varje gång du kommer, så ska jag väva en stege. När den är färdig, vill jag klättra ner, och du kan ta mig upp på din häst.»

De blev överens om att han skulle komma varje kväll, för den gamla kom om dagen. Häxan märkte ingenting förrän Rapunzel en dag sade: »Säg mig, fru Gothel, varför är du så mycket tyngre att dra upp än den unge kungasonen? Han är uppe hos mig på ett ögonblick.»

»Å, ditt stygga barn!» ropade häxan. »Vad är det jag hör? Jag trodde jag hade skärmat dig från all världen, och ändå har du lurat mig!» I vrede grep hon Rapunzels vackra flätor, virade dem två gånger runt vänster hand, tog en sax med den högra, och klipp, klipp – de var avklippta, och de vackra flätorna låg på golvet. Hon var så obarmhärtig att hon förde den stackars Rapunzel ut i en öken, där hon måste leva i stor sorg och nöd.

Samma dag fäste häxan flätorna hon hade klippt av, vid kroken i fönstret. Då kungasonen kom och ropade:

»Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår till mig!» släppte hon ner håret. Kungasonen klättrade upp, men där uppe fann han inte sin kära Rapunzel, utan häxan, som såg på honom med onda och giftiga blickar. »Aha!» ropade hon hånfullt. »Du ville hämta din käresta, men den vackra fågeln sitter inte längre och sjunger i boet. Katten har tagit den, och den ska också klösa ut dina ögon. Rapunzel är förlorad för dig – du får aldrig se henne mer!»

Kungasonen blev utom sig av smärta, och i förtvivlan hoppade han ner från tornet. Han slapp undan med livet, men törnena han föll ner i stack hål på hans ögon. Så vandrade han blind omkring i skogen, åt bara rötter och bär, och gjorde inget annat än att sörja och gråta över förlusten av sin kära hustru.

I flera år vandrade han i elände, och till slut kom han till öknen där Rapunzel med tvillingarna hon hade fött, en gosse och en flicka, levde i nöd. Han hörde en röst som var så bekant att han gick mot den. Då han närmade sig, kände Rapunzel igen honom, kastade sig om hans hals och grät. Två av hennes tårar föll i hans ögon, och de blev klara igen – han kunde se som förr. Han förde henne till sitt kungarike, där han blev mottagen med glädje, och de levde länge, lyckliga och nöjda.