Stadsmusikanterna i Bremen

Det var en gång en man som hade en åsna. I många långa år hade åsnan burit säckar med säd till kvarnen utan att någonsin bli trött. Men nu började han bli gammal, och krafterna avtog. Han var allt mindre lämplig för arbete. Hans husbonde började fundera på hur han skulle kunna spara pengar genom att inte längre ge åsnan mat. Åsnan såg att ingen god vind blåste i hans riktning, så han rymde och gav sig av på vägen till Bremen. "Där," tänkte han, "kan jag säkert bli stadsmusikant."

Sedan han hade gått en bit, fann han en hund som låg på vägen och flämtade som en som hade sprungit tills han var utmattad. "Vad flämtar du för, din stora karl?" frågade åsnan.

"Ack," svarade hunden, "eftersom jag är gammal och blir svagare för varje dag, och jag inte längre kan jaga, ville min husbonde döda mig. Så jag rymde. Men nu hur ska jag förtjäna mitt bröd?"

"Jag ska säga dig vad," sade åsnan, "jag går till Bremen för att bli stadsmusikant. Kom med mig och var också med som musikant. Jag ska spela på luta, och du ska slå på puka."

Hunden gick med på det, och de gick vidare tillsammans.

Innan lång tid kom de till en katt som satt på stigen med ett ansikte som tre regniga dagar. "Nå, gamla morrhår, vad har gått snett för dig?" frågade åsnan.

"Vem kan vara glad när hans hals är i fara?" svarade katten. "Eftersom jag blir gammal, och mina tänder är nötta till stubbar, och jag föredrar att sitta vid elden och spinna snarare än att jaga möss, ville min matmor dränka mig. Så jag rymde. Men nu är goda råd svåra att finna. Vart ska jag ta vägen?"

"Gå med oss till Bremen. Du förstår dig på nattmusik, så du kan bli stadsmusikant."

Katten tyckte att det var en bra idé och gick med dem.

Efter detta kom de tre rymlingarna till en bondgård där tuppen satt på grinden och gol av alla krafter. "Ditt galande går rakt igenom en," sade åsnan. "Vad är på tok?"

"Jag har förutsagt vackert väder eftersom det är den dag då Vår Fru tvättar Kristusbarnets små skjortor och vill torka dem," sade tuppen. "Men gäster kommer på söndag, så husfrun har ingen barmhärtighet. Hon har sagt till kokerskan att jag ska ätas i soppan i morgon, och i kväll ska mitt huvud skäras av. Nu gal jag av full hals medan jag kan."

"Ack, rödkam," sade åsnan, "du borde hellre följa med oss. Vi går till Bremen. Du kan finna något bättre än döden var som helst. Du har en god röst, och om vi gör musik tillsammans, måste det låta underbart!"

Tuppen gick med på denna plan, och alla fyra gick vidare tillsammans.

De kunde inte nå staden Bremen på en dag. På kvällen kom de till en skog där de ämnade övernatta. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd. Katten och tuppen slog sig ner i grenarna.

Men tuppen flög ända till toppen, där han var säkrast. Innan han somnade, såg han sig om åt alla håll och tyckte sig se en liten gnista brinna i fjärran. Han ropade till sina följeslagare att det måste finnas ett hus inte långt borta, för han såg ett ljus.

Åsnan sade, "Om så är, borde vi stiga upp och gå vidare, för här är skyddet dåligt." Hunden tyckte att några ben med lite kött på skulle göra honom gott också.

Så de tog sig till den plats där ljuset var. Snart såg de det lysa klarare och bli större tills de kom till ett väl upplyst rövarnas hus. Åsnan, som var störst, gick till fönstret och tittade in.

"Vad ser du, min gråhäst?" frågade tuppen. "Vad ser jag?" svarade åsnan. "Ett bord täckt med goda saker att äta och dricka, och rövare sitter vid det och njuter." "Det skulle vara något för oss," sade tuppen. "Ja, ja; ack, hur jag önskar att vi vore där!" sade åsnan.

Sedan höll djuren rådslag för att besluta hur de skulle driva bort rövarna. Till slut kom de på en plan. Åsnan skulle ställa sig med sina framfötter på fönsterbrädan. Hunden skulle hoppa upp på åsnans rygg. Katten skulle klättra upp på hunden. Och slutligen skulle tuppen flyga upp och sätta sig på kattens huvud.

När detta var gjort, vid en given signal började de göra musik tillsammans. Åsnan skrek, hunden skällde, katten jamade, och tuppen gol. Sedan kraschade de genom fönstret in i rummet, så att glaset skramlade. Vid denna hemska oläten hoppade rövarna upp, trodde att ett spöke hade kommit in, och flydde i stor skräck ut i skogen.

De fyra följeslagarna satte sig nu vid bordet, väl belåtna med det som var kvar, och åt som om de skulle fasta i en månad.

Så snart de fyra musikanterna hade ätit färdigt, släckte de ljuset, och var och en letade efter en sovplats enligt sin natur och vad som passade honom. Åsnan lade sig på lite halm på gården, hunden bakom dörren, katten på härden nära den varma askan, och tuppen satte sig på en bjälke i taket. Trötta från sin långa vandring somnade de snart.

När det var förbi midnatt, såg rövarna på avstånd att ljuset inte längre brann i deras hus, och allt tycktes tyst. Kaptenen sade, "Vi borde inte ha låtit oss skrämmas från våra sinnen," och han beordrade en av rövarna att gå och undersöka huset.

Budbäraren fann allt stilla. Han gick in i köket för att tända ett ljus. När han såg de glittrande eldiga ögonen på katten, trodde han att de var glödande kol och höll en tändsticka mot dem för att tända den. Men katten förstod inte skämtet.

Hon flög i ansiktet på honom, spottade och krafsade. Han blev fruktansvärt skrämd och sprang till bakdörren. Men hunden, som låg där, sprang upp och bet honom i benet. När han sprang över gården förbi höstacken, gav åsnan honom en rapp spark med sin bakfot.

Tuppen, som också hade väckts av oväsendet och blivit livlig, ropade ner från bjälken, "Kuckeliku!"

Sedan sprang rövaren tillbaka så fort han kunde till sin kapten och sade, "Ack, det sitter en hemsk häxa i huset. Hon spottade på mig och krafsade mitt ansikte med sina långa klor. Vid dörren står en man med en kniv, som stack mig i benet. På gården ligger ett svart monster som slog mig med en träklubba. Och ovanpå, på taket, sitter domaren som ropade, 'För skurken hit till mig!' Så jag kom undan så gott jag kunde."

Efter detta vågade rövarna inte gå in i huset igen. Men det passade de fyra musikanterna i Bremen så väl att de inte brydde sig om att lämna det längre. Och munnen på den som sist berättade denna historia är ännu varm.