Katten och hundens gräl

# book_id: global-gutenberg-translation-d4c89939f550412bbe6e5ab4e60e7fb3
# book_title: Katten och hundens gräl
# chapter_id: 1-katten-och-hundens-gral
# chapter_title: Katten och hundens gräl
# book_page: 1 / 4
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

I världens barndom, när Adam gav namn åt alla djuren och härskade över dem, var hunden och katten de bästa av vänner. De var oskiljaktiga lekkamrater, trogna kompanjoner i sina äventyr och hängivna kamrater i all glädje och sorg. De levde tillsammans, delade sin mat med varandra och betrodde sina hemligheter åt ingen annan än varandra. Det verkade som om ingen gräl skulle kunna uppstå som skulle orsaka problem mellan dem.

Sedan kom vintern. Den kalla vinden skar genom deras päls och fick dem att darra. De kala träden och den frusna marken tyngde tungt på deras hjärtan, och det fanns mindre mat. Bristen blev allvarlig, och hungern störtade dem in i olycka och förtvivlan. Hunden blev dyster, medan katten blev irriterad och till slut utvecklade ett fruktansvärt humör.

"Vi kan inte fortsätta så här," stönade katten. "Jag tror att vi borde skiljas åt. Vi kan inte hitta tillräckligt med mat att dela på när vi är tillsammans, men var för sig kanske vi kan hitta tillräckligt med mat genom att jaga."

"Jag tror att jag kan hjälpa dig, eftersom jag är starkare," sa hunden.

Katten argumenterade inte, men hon tyckte att hunden var alltför godmodig. Hon visste att hon själv var listig och tänkte förlita sig på den egenskapen för sin överlevnad. Hunden var djupt sårad av kattens önskan att avsluta deras vänskap, men han sa tyst: "Om du insisterar på att skiljas åt, går jag med på det."

"Då är det bestämt," spinnade katten.

"Vart ska du gå?" frågade hunden.

"Till Adams hus," svarade katten snabbt. "Där finns möss. Adam kommer att vara tacksam om jag gör mig av med dem. Jag kommer att ha mat att äta."

"Mycket väl," sa hunden. "Jag ska vandra längre bort."

Sedan sa katten allvarligt: "Vi måste båda svära en ed om att aldrig korsa varandras väg. Det är det rätta sättet att avsluta ett partnerskap. Ormen säger så, och han är den visaste av alla djur."

De lade sina högra framtassar mot varandra och upprepade allvarligt en ed om att aldrig störa varandra genom att gå till samma plats. Sedan skildes de åt. Hunden tultade sorgset iväg med huvudet sänkt. En gång tittade han bakåt, men katten gjorde det inte. Hon sprang iväg så fort hon kunde mot Adams hus.

# book_id: global-gutenberg-translation-d4c89939f550412bbe6e5ab4e60e7fb3
# book_title: Katten och hundens gräl
# chapter_id: 1-katten-och-hundens-gral
# chapter_title: Katten och hundens gräl
# book_page: 2 / 4
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Fader Adam", ropade hon, "jag har kommit för att bli er tjänare. Ni har problem med möss i huset. Jag kan göra er av med dem, och jag ber inte om något annat för mina tjänster."

"Du är välkommen", sa fader Adam och strök Pussies varma päls.

Puss gnuggade huvudet mot hans fötter, spinnande nöjt, och sprang iväg för att leta efter möss. Hon hittade gott om dem och blev snart fet och nöjd. Adam behandlade henne vänligt, och hon glömde snart sin tidigare kamrat.

Stackars Doggie hade det inte lika bra. Han hade det svårt. Han vandrade planlöst över den frusna marken och kunde inte hitta ens ett litet matkorn. Efter tre dagar, trött, med ömma tassar och nedslagen, kom han till en vargs håla och bad om skydd. Vargen tyckte synd om honom, gav honom några matrester och lät honom sova i hålan. Doggie var mycket tacksam. Med öronen spetsade sov han som en trogen vakthund, med ett öga öppet.

På natten hörde han tysta fotsteg. Han berättade för vargen.

"Driv bort inkräktarna", sa hans värd i en sur ton.

Doggie gick lydigt ut för att göra det. Men rövarna var vilda djur, och de dödade honom nästan. Han hade tur som slapp undan med livet i behåll. Efter att ha tvättat sina sår vid en damm tidigt på morgonen vandrade han hela dagen igen, men hittade ingenting. Mot kvällen, när han knappt orkade dra sin utsvultna och sårade kropp framåt, såg han en apa i ett träd.

"Snälla apa", bad han, "ge mig skydd för natten. Jag är utmattad och hungrig."

"Gå bort, gå bort, gå bort!", skvaltrade apan och hoppade och svängde sig snabbt från gren till gren. Hon plockade kokosnötter från trädet och kastade dem mot Doggie för att skrämma bort honom.

Stackars Doggie kröp iväg i misär.

"Vad ska jag göra?", stönade han.

När han hörde några fårs blätrande gick han mot dem och bad dem att tycka synd om honom.

"Det ska vi", svarade de, "om du håller vakt över oss och berättar när vargen kommer."

Doggie gick med på det villigt. Efter att ha ätit lite mat lade han sig ner för att sova som en trogen vakthund, med ett öga öppet.

# book_id: global-gutenberg-translation-d4c89939f550412bbe6e5ab4e60e7fb3
# book_title: Katten och hundens gräl
# chapter_id: 1-katten-och-hundens-gral
# chapter_title: Katten och hundens gräl
# book_page: 3 / 4
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Mitt i natten hörde han vargarna närma sig. I sin iver att skydda fåren, som hade behandlat honom väl, hoppade han upp och började skälla högt. Detta väckte fåren, och de började springa åt alla håll. Vissa sprang rakt in i vargflocken och dödades och åts upp. Stackars Doggie var förtvivlad.

"Det är mitt fel, mitt fel", grät han. "Jag skällde för tidigt. Åh, vilket olyckligt djur jag är. Nu ska jag hålla mig borta från alla djur."

Återigen gav han sig iväg. När han mötte ett djur sprang han åt motsatt håll. Han färdades längs de ensammaste stigarna och de svåraste rutterna, och det blev allt svårare att hitta mat. Till slut blev han så svag och mager att han knappt kunde krypa, och han undkom vid flera tillfällen att bli uppäten av vilda djur.

En natt kom han till ett hus och tiggde om en bit mat. Den fick han. Under natten väckte han mannen och varnade honom för att vilda djur höll på att göra räder. Mannen hoppade upp, tog sin pilbåge och drev bort tjuvarna. Sedan klappade han Doggie på huvudet.

"Bra hund", sa han. "Du är ett klokt djur. Stanna hos mig för alltid. Du kommer att upptäcka att fader Adam är snäll."

"Fader Adam!", utbrast Doggie förskräckt. "Jag får inte stanna här."

"Nonsens. Jag säger att du måste stanna", svarade Adam, och Doggie tvingades lyda.

På morgonen fick Pussie veta att hunden hade anslutit sig till hushållet och klagade till Adam.

"Hunden bröt sitt löfte att inte komma dit jag är", sa hon.

"Han visste inte att du var här", sa Adam, som ville ha fred. "Han är till stor nytta. Jag vill att han ska stanna. Han kommer inte att skada dig. Det finns plats för båda."

"Nej, det finns det inte", sa Puss hånfullt och böjde ryggen. "Han bröt sitt löfte. Han är ond. Du får inte bortse från hans överträdelse."

Stackars Doggie stod nedslagen vid sidan, med svansen mellan benen.

"Jag visste inte att det var Adams hus, och jag var så hungrig, eländig och trött", sa han.

Men Pussie ville inte lugnas. Hon sträckte fram sina klor och försökte klia sin forna partner. Hunden höll sig undan så mycket han kunde, men hon grälade med honom vid varje tillfälle. Till slut bestämde han sig för att inte tolerera henne längre.

# book_id: global-gutenberg-translation-d4c89939f550412bbe6e5ab4e60e7fb3
# book_title: Katten och hundens gräl
# chapter_id: 1-katten-och-hundens-gral
# chapter_title: Katten och hundens gräl
# book_page: 4 / 4
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Jag måste lämna dig, fader Adam," sa han. "Pussie gör mitt liv outhärdligt."

"Men jag vill ha dig," sa Adam.

"Jag är ledsen," sa Doggie bestämt, "men det är omöjligt att fortsätta att stå till din tjänst. Jag har en annan plats hos Seth. Han vill också ha mig."

"Vill du inte bli vän med Pussie?" frågade Adam.

"Gärna, om hon låter mig, men det kommer hon inte att göra."

"Ni skyller på varandra," sa Adam, som började tappa tålamodet. "Jag förstår er inte. Ni ser ut som om ni kommer att gräla för alltid."

Adams ord har visat sig vara sanna. Sedan den dagen har katten och hunden inte varit överens, och Pussie kommer aldrig att bli vän med Doggie igen.