Osborns pipa

# book_id: global-gutenberg-translation-533e71c1a5be417ab36b8d51e9be5b8d
# book_title: Osborns pipa
# chapter_id: 1-osborns-pipa
# chapter_title: Osborns pipa
# book_page: 1 / 8
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Det var en gång en fattig arrendator som var tvungen att lämna över sin gård till sin arrendator; men även om han hade förlorat sin gård, hade han fortfarande tre söner kvar, och deras namn var Peter, Paul och Osborn Boots. De stannade hemma och slöade omkring, och ville inte göra ett enda dagsverke; de tyckte att det var det rätta att göra. De tyckte också att de var för bra för allt, och att ingenting var gott nog åt dem.

Till slut fick Peter höra att kungen skulle anställa en vaktmästare för att vakta hans harar; så han sa till sin far att han skulle åka dit: platsen skulle passa honom perfekt, för han ville inte tjäna någon lägre man än kungen; det var vad han sa. Den gamle fadern tänkte att det kanske fanns arbete som han var bättre lämpad för än det här; för den som skulle vakta kungens harar måste vara lätt och smidig, och ingen latmask, och när hararna började hoppa och springa skulle det bli en helt annan dans än att slöa omkring från hus till hus.

Jo, det var allt helt meningslöst: Peter skulle åka, och måste åka, så han tog sin packpåse på ryggen och tassade iväg nerför kullen; och när han hade kommit långt, längre än långt, kom han till en gammal kvinna som stod där med näsan fastklämd i en trästock och drog och drog i den; och så snart han såg hur hon stod och slet och drog för att komma loss brast han ut i högljudd skrattsalva.

"Stå inte där och grin," sa den gamla kvinnan, "utan kom och hjälp en gammal kräkling; jag skulle hugga lite ved, och jag fick näsan fast här nere, och så har jag stått och slitit och dragit utan att smaka en enda muns mat på hundratals år." Det var vad hon sa.

Men trots allt skrattade Peter bara mer och mer. Han tyckte att det hela var rena nöjet. Allt han sa var att eftersom hon hade stått så där i hundratals år, kunde hon nog hålla ut i hundratals år till.

När han kom till kungens gård tog de genast emot honom som vaktare. Det var inte illa att tjäna där, och han skulle få god mat och bra lön, och kanske till och med prinsessan på köpet; men om någon av kungens harar kom bort skulle de skära tre röda ränder ur hans rygg och kasta honom i en grop med ormar.

# book_id: global-gutenberg-translation-533e71c1a5be417ab36b8d51e9be5b8d
# book_title: Osborns pipa
# chapter_id: 1-osborns-pipa
# chapter_title: Osborns pipa
# book_page: 2 / 8
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Så länge Peter befann sig i ladan och på hemmaplan höll han alla hararna samlade i en flock: men under dagens lopp, när de tog sig upp i skogen, började alla hararna springa, hoppa och rusa iväg upp och ner för kullarna. Peter sprang efter dem hit och dit och höll på att spränga sig själv med all den löpningen, så länge han kunde se att han hade åtminstone en av dem kvar, och när den sista var borta var han nästan andfådd. Och efter det såg han ingenting mer av dem.

När kvällen närmade sig vandrade han sakta hemåt och stannade vid varje staket för att ropa och ropa på dem, men inga harar kom. Och när han kom hem till kungens gård stod kungen där med kniven redo, och han tog och skar tre röda ränder ur Peters rygg, och sedan smorde han in dem med peppar och salt och kastade honom i en grop med ormar.

Efter en tid ville Paul bege sig till kungens gård för att sköta kungens harar. Den gamle gubben sa samma sak till honom, och till och med ännu mer; men han måste och skulle ge sig iväg; det fanns inget annat val, och det gick varken bättre eller sämre för honom än för Peter. Den gamla kvinnan stod där och drog och slet i näsan för att få ut den ur stocken; han skrattade och tyckte att det var högst roligt, och lämnade henne stående och hackande där. Han fick genast platsen; ingen sa nej till honom; men hararna hoppade och studsade iväg från honom ner för alla kullarna, medan han rusade omkring tills han flåsade och stapplade som en colleyhund under den värsta hettan, och när han på kvällen kom hem till kungens gård, utan en enda hare, stod kungen redo med sin kniv i verandan och tog och skar tre breda röda ränder ur hans rygg, och strödde peppar och salt på dem, och så hamnade han i ormgropen.

Nu, när det hade gått en stund, var Osborn Boots helt inställd på att ge sig iväg för att sköta kungens harar, och han berättade vad han tänkte för gubben. Han tyckte att det vore precis det rätta arbetet för honom att ge sig ut i skogarna och fälten, längs med vildjordgubbssnårna, och dra med sig en flock harar, och då och då lägga sig ner och sova och värma sig på de soliga sluttningarna.

# book_id: global-gutenberg-translation-533e71c1a5be417ab36b8d51e9be5b8d
# book_title: Osborns pipa
# chapter_id: 1-osborns-pipa
# chapter_title: Osborns pipa
# book_page: 3 / 8
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Gubben tyckte att det kanske fanns arbete som skulle passa honom bättre; om det inte blev sämre, skulle det i alla fall inte bli bättre för honom än för hans två bröder. Den som skulle sköta kungens harar fick inte dra sig undan som en latmask med blytunga strumpor, eller som en fluga i en tjärpöl; för när hararna började hoppa och studsa på de soliga sluttningarna, skulle det vara en helt annan sak att fånga loppor med handskar på. Nej; den som ville bli fri från det arbetet med hela ryggen i behåll, måste vara mer än smidig och vig, och han måste flyga omkring snabbare än en blåsa eller en fågelvinge.

"Nåja, nåja, det var alltihop lönlöst, hur dåligt det än var," sa Osborn Boots. Han skulle gå till kungens gård och tjäna kungen, för ingen mindre man skulle han tjäna, och snart skulle han få hålla i hararna. De kunde knappast vara sämre än geten och kalven där hemma. Så kastade Boots sin skriphölster på axeln och tassade nerför kullen.

Så när han hade gått långt, och längre än långt, och börjat bli riktigt hungrig, kom även han till den gamla kvinnan, som stod med näsan fast i stocken, och som slet och ryckte och försökte komma loss.

"God dag, mormor," sa Boots. "Står du där och vässar näsan, du stackars gamla krympling?"

"Nu har ingen kallat mig 'mor' på hundratals år," sa den gamla kvinnan. "Kom och hjälp mig att komma loss, och ge mig något att leva på; för jag har inte haft kött i munnen på hela den tiden. Se om jag inte gör dig en moderslig tjänst efteråt."

Ja; han tänkte att hon nog hade all rätt att be om lite mat och lite dryck.

Så högg han av stocken åt henne, så att hon kunde få ut näsan ur springan, och satte sig ner för att äta och dricka tillsammans med henne; och eftersom den gamla kvinnan hade god aptit, kan du föreställa dig att hon fick den största delen av maten.

När de var färdiga gav hon Boots en pipa, som fungerade på följande sätt: när han blåste i ena änden skingrades allt som han ville göra sig av med åt de fyra väderstrecken, och när han blåste i den andra samlades allt igen. Och om pipan försvann eller togs ifrån honom, behövde han bara önska sig den, så kom den tillbaka till honom.

"Något sånt som en pipa, alltså," sa Osborn Boots.

# book_id: global-gutenberg-translation-533e71c1a5be417ab36b8d51e9be5b8d
# book_title: Osborns pipa
# chapter_id: 1-osborns-pipa
# chapter_title: Osborns pipa
# book_page: 4 / 8
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När han kom till kungens gård utsåg de honom genast till vaktare över hararna. Det var ingen dålig uppgift, och mat och lön skulle han få, och om han var man nog att vakta kungens harar, skulle han kanske också få prinsessan; men om någon av dem kom undan, om det så bara var en liten hareunge, skulle de skära tre röda ränder i hans rygg. Och kungen var så säker på detta att han genast gick iväg och vässade sin kniv.

Det skulle vara en enkel sak att vakta dessa harar, tänkte Osborn Boots; för när de gav sig iväg var de nästan lika tama som en fårflock, och så länge han befann sig i skogskanten och på hemmafälten hade han dem alla lätt samlade i en flock som följde honom; men när de kom upp på kullen vid skogen, och det började närma sig middagstid och solen började bränna och lysa på sluttningarna och bergssidorna, började alla hararna hoppa och studsa omkring, och försvann bort över kullarna.

"Hov, hov! Stopp! Ska ni alla gå? Gå då!" sa Boots; och han blåste i ena änden av pipan, så att de sprang iväg åt alla håll, och det fanns inte en enda kvar. Men när han fortsatte och kom till en gammal kolgrubba blåste han i den andra änden av pipan; och innan han visste vart han var stod alla hararna där igen, uppradade i rader och led, så att han kunde se dem alla på en gång, precis som en trupp soldater på paradvakt. "Något likt en pipa, det här", sa Osborn Boots; och med det lade han sig ner för att sova under en solig sluttning, och hararna hoppade och studsarade omkring ända till kvällningen. Sedan blåste han ihop dem alla igen och kom ner till kungens gård med dem, likt en fårflock.

Kungen och drottningen, och även prinsessan, stod alla i verandan och undrade vilken sorts man det här var som kunde vakta hararna så att han fick hem dem igen; och kungen räknade dem på fingrarna, räknade dem om och om igen; men inte en enda saknades – nej, inte ens en liten hareunge.

"Något likt en pojke, den här", sa prinsessan.

# book_id: global-gutenberg-translation-533e71c1a5be417ab36b8d51e9be5b8d
# book_title: Osborns pipa
# chapter_id: 1-osborns-pipa
# chapter_title: Osborns pipa
# book_page: 5 / 8
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Nästa dag begav han sig ut i skogen för att vakta hararna igen; men medan han låg och vilade sig vid ett jordgubbsbuskage, skickade de tjänsteflickan efter honom från herrgården, för att hon skulle få veta hur det kom sig att han var man nog att vakta kungens harar så väl.

Så tog han fram pipan och visade den för henne, och sedan blåste han i ena änden och fick dem att flyga som vinden över alla kullar och dalar; och sedan blåste han i den andra änden, och de kom alla skyndande tillbaka till buskaget och ställde upp sig i led igen.

"Vilken vacker pipa," sa flickan. Hon skulle gärna ge hundra dollar för den, om han ville sälja den, sa hon.

"Ja! den liknar verkligen en pipa," sa Osborn Boots; "och den gick inte att köpa för pengar bara; men om hon ville ge honom hundra dollar, och en kyss för varje dollar, skulle hon få den," sa han.

Nåja! varför inte? Naturligtvis skulle hon det; hon skulle gärna ge honom två för varje dollar, och dessutom tack.

Så fick hon pipan; men när hon hade kommit så långt som till kungens herrgård, var pipan borta, för Osborn Boots hade önskat att den skulle komma tillbaka, och så, när det började dra mot kvällen, kom han hem med sina harar precis som vilken annan fårflock som helst; och hur mycket kungen än räknade eller tittade efter, var det ingen hjälp – inte ett enda hårstrå av hararna saknades.

Den tredje dagen han vaktade hararna skickade de iväg prinsessan för att försöka få pipan av honom. Hon gjorde sig så glad som en lärka, och hon erbjöd honom två hundra dollar om han ville sälja pipan till henne och berätta hur hon skulle bete sig för att få med den hem i säkerhet.

"Ja! ja! den liknar verkligen en pipa," sa Osborn Boots; "och den var inte till salu," sa han, "men ändå skulle han göra det för hennes skull, om hon ville ge honom två hundra dollar, och en kyss till varje dollar; då skulle hon få pipan. Om hon ville behålla den, måste hon se noga efter den. Det var hennes ansvar."

# book_id: global-gutenberg-translation-533e71c1a5be417ab36b8d51e9be5b8d
# book_title: Osborns pipa
# chapter_id: 1-osborns-pipa
# chapter_title: Osborns pipa
# book_page: 6 / 8
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Det är ett väldigt högt pris för en hare-pipa," tänkte prinsessan; och hon grimaserade åt tanken på att ge honom kyssar; "men, trots allt," sa hon, "det ligger långt borta i skogen, ingen kan se det eller höra det -- det går inte att göra något åt det; för jag måste och ska ha pipan."

Så när Osborn Boots hade fått allt han skulle ha, fick hon pipan, och iväg gick hon, och höll den fast med fingrarna hela vägen; men när hon kom till gården och skulle ta ut den, gled den genom fingrarna och var borta!

Nästa dag skulle drottningen själv åka dit och hämta pipan från honom. Hon var säker på att hon skulle få med sig pipan hem.

Nu var hon ännu mer snål med pengarna, och bjöd inte mer än femtio dollar; men hon var tvungen att höja priset tills det kom upp i tre hundra. Boots sa att det liknade en pipa, och att det inte var något pris alls; ändå, för hennes skull, kunde det gå, om hon gav honom tre hundra dollar, och en smällkyss för varje dollar dessutom; då skulle hon få den.

Och han fick kyssar nog för pengarna, för på den punkten var hon inte särskilt petig.

Så när hon väl hade fått pipan, både fäste hon den ordentligt och tog väl hand om den; men hon var inte ett dugg bättre lottad än de andra, för när hon skulle dra ut den hemma, var pipan borta; och på kvällen kom Osborn Boots dit, drivande kungens harar hemåt -- för hela världen liknade de en flock tama får.

"Det är bara strunt," sa kungen; "jag ser att jag måste ge mig iväg själv, om vi ska få den här usla pipan av honom; det finns inget annat val, det ser jag."

Och när Osborn Boots nästa dag hade kommit långt in i skogen med hararna, smög sig kungen efter honom och fann honom liggande på samma soliga sluttning där kvinnorna hade försökt sina krafter på honom.

Jo! de var goda vänner och mycket glada; och Osborn Boots visade honom pipan och blåste först i ena änden och sedan i den andra, och kungen tyckte att det var en vacker pipa och ville till slut köpa den, fastän han gav tusen dollar för den.

"Ja! den liknar ju faktiskt en pipa," sa Boots, "och den går inte att få för pengar; men ser du den vita hästen där nere?" och han pekade bort in i skogen.

# book_id: global-gutenberg-translation-533e71c1a5be417ab36b8d51e9be5b8d
# book_title: Osborns pipa
# chapter_id: 1-osborns-pipa
# chapter_title: Osborns pipa
# book_page: 7 / 8
# chapter_page: 7
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Ser den! självklart ser jag den; det är min egen häst Whitey," sa kungen. Ingen behövde säga det till honom.

"Jo! om du ger mig tusen dollar och sedan går och kysser den vita hästen där nere i myren, bakom den stora granen, ska du få min pipa."

"Går den inte att få för något annat pris?" frågade kungen.

"Nej, det går inte," sa Osborn.

"Jo! men får jag lägga min sidenficknäsduk mellan oss?" sa kungen.

Gärna; han fick lov att göra det. Och så fick han pipan och lade den i sin plånbok. Plånboken lade han i sin ficka och knäppte den ordentligt; och så begav han sig hemåt. Men när han kom fram till gården och skulle ta fram sin pipa, gick det honom inte bättre än de andra; han hade inte pipan, precis som de inte hade den, och där kom Osborn Boots körande hem med hargruppen, och inte ett hår saknades.

Kungen var både arg och förbittrad över att han hade lurat dem allihop och dessutom lurat honom på pipan; och nu sa han att Boots måste dö, det var det ingen tvekan om, och drottningen sa detsamma: det var bäst att göra sig av med en sådan skurk på bar gärning.

Osborn tyckte att det varken var rättvist eller riktigt, för han hade inte gjort annat än vad de hade sagt åt honom att göra; och därför hade han skyddat sin rygg och sitt liv så gott han kunde.

Så sa kungen att det gick inte att göra något åt saken; men om han kunde fylla den stora bryggkärlen med så många lögner att den rann över, då skulle han få behålla livet.

# book_id: global-gutenberg-translation-533e71c1a5be417ab36b8d51e9be5b8d
# book_title: Osborns pipa
# chapter_id: 1-osborns-pipa
# chapter_title: Osborns pipa
# book_page: 8 / 8
# chapter_page: 8
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Det var varken ett långt eller farligt arbete: han var mer än villig att göra det, sa Osborn Boots. Så började han berätta hur allt hade börjat från allra första början. Han berättade om den gamla kvinnan och hennes näsa i stocken, och sedan fortsatte han: "Ja, men jag måste ljuga snabbare om kärlet ska bli fullt." Så fortsatte han att berätta om pipan och hur han hade fått den; och om pigan, hur hon kom till honom och ville köpa den för hundra dollar, och om alla de kyssar hon var tvungen att ge dessutom, där borta i skogen. Sedan berättade han om prinsessan, hur hon kom och kysste honom så ömt för pipans skull, när ingen kunde se eller höra det där borta i skogen. Sedan slutade han och sa: "Jag måste ljuga snabbare om kärlet någonsin ska bli fullt." Så berättade han om drottningen, hur sparsam hon var med pengarna och hur överflödig hon var med sina smekningar. "Du vet att jag måste ljuga hårt för att få kärlet fullt," sa Osborn.

"För min del tycker jag att det är ganska fullt redan," sa drottningen.

"Nej, nej! Det är det inte," sa kungen.

Så började han berätta hur kungen hade kommit till honom, och om den vita hästen nere på myren, och hur om kungen skulle få pipan, måste han--"Ja, ers majestät, om kärlet någonsin ska bli fullt måste jag fortsätta att ljuga hårt," sa Osborn Boots.

"Håll! Håll, pojke! Det är fullt till brädden," ropade kungen; "ser du inte hur det skummar över?"

Så tyckte både kungen och drottningen att det var bäst att han fick prinsessan till hustru och hälften av kungariket. Det fanns ingen annan utväg.

"Det var något av en pipa," sa Osborn Boots.

Det var berättelsen om Osborns pipa.