DEN HEMSÖKTA KVARNEN

Det var en gång en man som hade en kvarn vid sidan av ett vattenfall, och i kvarnen fanns en tomte. Om mannen, som seden är på de flesta ställen, gav tomten gröt och öl till jul för att få malet i kvarnen, det kan jag inte säga, men jag tror inte att han gjorde det, för varje gång han släppte på vattnet i kvarnen, tog tomten tag i spindeln och stoppade kvarnen, så att han inte kunde mala en säck.

Mannen visste nog att det var tomtens verk, och till slut en kväll, när han gick in i kvarnen, tog han en gryta full med beck och tjära och tände eld under den. Nå! när han släppte på vattnet på hjulet, gick det runt en stund, men snart därefter stannade det tvärt. Så vände och vred han och satte axeln mot toppen av hjulet, men det var alldeles förgäves.

Vid det laget var beckgrytan kokhet, och då öppnade han luckan som ledde till stegen som gick ner i hjulet, och om han inte fick se tomten stå på stegpinnarna med gapande käftar, och han gapade så vitt att munnen fyllde hela luckan.

"Har du någonsin sett en så vid mun?" sa tomten.

Men mannen var kvick med sitt beck. Han tog grytan och kastade den, beck och allt, in i de gapande käftarna.

"Har du någonsin känt så hett beck?"

Då släppte tomten hjulet och skrek och ylade förskräckligt. Sedan dess har han aldrig varit känd för att stoppa hjulet i den kvarnen, och där malde de i fred.

* * * * *

Ja! Anders hade hört en historia ungefär sådan, bara att det var om en näck, inte en tomte. Tomtar, försäkrade han, gjorde folk sällan mycket ont, förutom lata pigor och sysslolösa drängar, men näckar var elaka och hatade människor. Dessutom hatade tomtar vatten, de kunde inte bära att korsa en rinnande bäck; hur skulle de då kunna bo i en kvarn? Nej, det var en näck, och hans mormor hade sagt honom det.

Sedan, efter en paus, fortsatte han: "Men jag kan en annan historia om en kvarn som inte var riktigt klok, och jag ska berätta den om ni vill."

Vi var idel öra, och Anders började:--

DEN HEMSÖKTA KVARNEN.

"Även denna historia hörde jag av min mormor, som kunde historier utan ände, och mer än så, hon trodde på dem. Denna kvarn låg inte här i trakten, den låg någonstans upp i landet; men var den än låg, norr om Fjällen eller söder om Fjällen, så var den inte riktigt klok. Ingen kunde mala ett korn i den på veckor i sträck, när något kom och hemsökte den. Men det värsta var att, förutom att hemsöka den, så tog trollen, eller vad de nu var, till att bränna ner kvarnen. Två pingstaftnar i rad hade den fattat eld och brunnit ner till grunden.

Nå, det tredje året, när pingsten nalkades, hade mannen en skräddare i sitt hus intill kvarnen, som sydde söndagskläder åt mjölnaren.

"Jag undrar nu," sa mannen på pingstafton, "om kvarnen kommer att brinna ner även denna pingst?"

"Nej, det ska den inte," sa skräddaren. "Varför skulle den? Ge mig nycklarna: jag ska vaka över kvarnen."

Nå, mannen tyckte att det var modigt, och så, när kvällen led, gav han skräddaren nycklarna och visade honom in i kvarnen. Den var tom, förstår ni, för den var nybyggd, och så satte skräddaren sig mitt på golvet och tog fram sin krita och ritade en stor cirkel runt omkring sig, och utanför ringen, runtomkring, skrev han Herrens bön, och när han hade gjort det var han inte rädd--nej, inte ens om Själva Fan själv kom.

Så mitt i natten flög dörren upp med en smäll, och in kom en sådan svärm av svarta katter att man inte kunde räkna dem, de var så täta som myror. De dröjde inte länge innan de hade satt en stor gryta på härden och tänt eld under den, och grytan började koka och bubbla och vad gäller soppan, så var den för allt i världen som beck och tjära.

"Ha! ha!" tänkte skräddaren, "det är ert spel, är det!"

Och knappt hade han tänkt detta förrän en av katterna stack sin tass under grytan och försökte välta den.

"Tass av, kissen," sa skräddaren, "du bränner dina morrhår."

"Hör på skräddaren, som säger 'Tass av, kissen' till mig," sa katten till de andra katterna, och i ett nafs sprang de alla bort från härden och började dansa och hoppa runt cirkeln; och då helt plötsligt smög samma katt bort till härden och försökte välta grytan.

"Tass av, kissen, du bränner dina morrhår," röt skräddaren igen, och åter skrämde han dem från härden.

"Hör på skräddaren, som säger 'Tass av, kissen'," sa katten till de andra, och åter började de alla dansa och hoppa runt cirkeln, och då helt plötsligt var de åter borta vid grytan och försökte välta den.

"Tass av, kissen, du bränner dina morrhår," skrek skräddaren tredje gången, och denna gång gav han dem en sådan skrämsel att de tumlade huvudstupa på golvet och började dansa och hoppa som förut.

Sedan slöt de sig runt cirkeln och dansade fortare och fortare: så fort till slut att skräddarens huvud började snurra, och de glodde på honom med så stora fula ögon, som om de skulle svälja honom levande.

Just när de var som snabbast, stack samma katt som så ofta hade försökt välta grytan, sin tass innanför cirkeln, som om den menade att klösa skräddaren. Men så snart skräddaren såg det, drog han sin kniv ur slidan och höll den redo; just då stack katten in tassen igen, och i ett nafs högg skräddaren av den, och sedan, pop! tog alla katterna till flykten så fort de kunde, med yl och jamanden, rakt ut genom dörren.

Men skräddaren lade sig ner innanför sin cirkel och sov tills solen sken klar in på golvet. Då steg han upp, låste kvarnen och gick bort till mjölnarens hus.

När han kom dit, låg både mjölnaren och hans hustru fortfarande till sängs, för ni förstår, det var pingstmorgon.

"God morgon," sa skräddaren, när han gick till sängkanten och räckte fram handen till mjölnaren.

"God morgon," sa mjölnaren, som både var glad och förvånad över att se skräddaren välbehållen, ska ni veta.

"God morgon, mor!" sa skräddaren och räckte fram handen till hustrun.

"God morgon," sa hon; men hon såg så blek och bekymrad ut; och vad gäller hennes hand, så gömde hon den under täcket; men till slut stack hon ut den vänstra. Då såg skräddaren tydligt hur det stod till, men vad han sade till mannen och vad som gjordes med hustrun, det hörde jag aldrig."

* * * * *

"Men det kan jag säga dig, Anders," avbröt jag: "hon brändes som häxa, och vet du, i Skottland har vi samma historia; bara att vi har slutet. Hon prövades med Stöveln tills fötterna krossades, och Mortons Jungfru kramade henne tills revbenen sprack, och hennes fingrar sattes i tumskruvar tills de var alltigenom gelé. Allt detta för att få henne att erkänna att hon var en häxa, och till slut, när hon erkände det, brändes hon i Edinburgh, på kung Jakob den sjätte tid, och sju andra kärringar med henne."

Sedan jag hade löst Anders' tunga, tänkte jag inte låta honom sluta, så jag berättade historien om _Whittington och hans katt_, och jag fick till och med honom och flickorna att förstå den oerhörda vikten av Londons lord mayor.

Efter att Anders och flickorna hade korsat sig och välsignat sig om och om igen vid den underbara historien, sa Anders:--

"Gud hjälpe oss, vi har inga lord mayors i Norge; lagmannen är god nog åt oss, och nog besvär ger han oss ibland; men vi har en historia, vars slut är likt er lord mayors historia som en ärta är lik en annan, och här är den, vi kallar den bara"