Mitt äventyr med ett lejon

# book_id: global-gutenberg-translation-7c4a47755e264456aa3fa0c3e5003ff8
# book_title: Mitt äventyr med ett lejon
# chapter_id: 1-mitt-aventyr-med-ett-lejon
# chapter_title: Mitt äventyr med ett lejon
# book_page: 1 / 8
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Jag var en gång lärling vid en tidning i New York, och några av mina upplevelser som reporter för _Evening Smile_ glömmer jag aldrig.

En reporter vid en amerikansk tidning är som en soldat – han förväntas lyda order utan att ifrågasätta, även med risk för sitt liv. Därför får han bra betalt, men en nervös reporter lämnar ofta kontoret med hjärtat i halsgropen och ett uppdrag som får honom att allvarligt överväga att teckna ytterligare en livförsäkring.

En gråmulen vintermorgon kom jag till kontoret klockan åtta som vanligt, och hade knappt nått mitt skrivbord när nyhetsredaktören – en vänlig man som alltid gav mig möjligheter att utmärka mig – kom fram till mig och började tala omedelbart med en mycket mystisk röst.

"Jag har ett toppenuppdrag åt dig i dag", sa han.

Jag tittade tacksamt upp.

"Du har väl en sexskjutare med dig, eller hur?" frågade han. "Du kan behöva den på den här resan."

"Åh!", lyckades jag stamma fram.

"En lejon har rymt", fortsatte han, på det snabba, nervösa sätt som var typiskt för en amerikansk nyhetsredaktör.

"Har det verkligen?" sa jag, undrande över vad som skulle komma härnäst.

"Jaffrays cirkus kom till stan i går kväll; lejonet tog sig på något sätt ut, och de har jagat efter det hela natten. Till slut har de trängt in det i ett stall någonstans på East 19th Street; men där attackerade det och slet sönder en värdefull häst, och jag förstår att det fortfarande är instängt. Det är allt jag vet. Åk dit så fort du kan, och skicka oss en riktig, het historia om det. Du kan skriva en hel spalt", tillade han över axeln, medan han återvände till sitt skrivbord för att dela ut morgonens övriga uppdrag, "och se till att ditt manus kommer in med bud till första upplagan."

Ingen motsatte sig någonsin nyhetsredaktören, eller ställde onödiga frågor, men många en reporter ägnade mycket tid åt att tänka igenom saken när han väl var utanför kontoret och tryggt stod på tröskeln.

Jag fyllde fickan med papper från den stora högen vid mittbordet och strosade ut ur rummet med näsan i vädret, som om det att jaga rymda lejon var en bagatell som jag ägnade mig åt varje dag i mitt liv, och som inte störde mig det minsta.

# book_id: global-gutenberg-translation-7c4a47755e264456aa3fa0c3e5003ff8
# book_title: Mitt äventyr med ett lejon
# chapter_id: 1-mitt-aventyr-med-ett-lejon
# chapter_title: Mitt äventyr med ett lejon
# book_page: 2 / 8
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Snart skramlade ett övervånings-tåg mig upp till East 19th Street, men det dröjde ett tag innan jag hittade stallet där lejonet väntade på mig, för 19th Street sträcker sig från Broadway ner till East River, är en eller två miles lång och full av stall. Inte långt från hörnet vid Irving Place fick jag dock spåren av mitt byte, och jag hade knappt hunnit ansluta mig till gruppen som hade samlats vid hörnet innan ett ljud som avlägset åskväder steg upp i luften, och varenda person i gruppen vände om och började springa för livet.

"Vad är problemet?" frågade jag en man som rusade förbi mig.

"Lejon i stallet där!" skrek han och pekade mot de stora trädörrarna på andra sidan gatan. "Rymt från cirkusen. Så vild som de kan bli. Den har dödat en travhäst därinne, och ingen kan komma nära den. De säger att den är en människoätare också!"

Ett nytt vrål bröt ut medan han talade, och folkmassan som hade börjat samlas igen skingrades på ett ögonblick åt alla håll. Det fanns inget tvivel om det där ljudet: det var ett äkta lejonvrål, och det lät djupare, tyckte jag, än något vrål jag någonsin hade hört förut.

Men nyheter är nyheter, och i det här fallet var nyheterna rena guldgruvan. Jag måste få tag på fakta, och dessutom snabbt, för mitt reportage måste vara skrivet och inlämnat till _Evening Smile_:s redaktion i tid för första upplagan. Det var knappt en timme kvar att göra hela jobbet på.

Jag trängde mig fram genom folkmassan som nu åter samlades vid hörnet, och tog mig över gatan till där en grupp män stod inte långt från stallportarna. De rörde sig lite när vrålen kom, men ingen av dem sprang, och jag lade märke till att några av dem hade pistoler i händerna, och andra hade tunga kofotar och andra vapen. Uppenbart, bedömde jag, var de män som hade anknytning till cirkusen, och jag anslöt mig till gruppen och förklarade mitt uppdrag.

"Ja, det stämmer nog," sa en av dem. "Du har en riktig tidningshistoria den här gången. Gamle Gullehår är därinne, helt säkert! Och dessutom förstår jag inte hur vi någonsin ska få ut honom igen."

"Hästen måste vara stum vid det här laget", sa en annan. "Han blev halvt ihjälbiten för en timme sedan."

# book_id: global-gutenberg-translation-7c4a47755e264456aa3fa0c3e5003ff8
# book_title: Mitt äventyr med ett lejon
# chapter_id: 1-mitt-aventyr-med-ett-lejon
# chapter_title: Mitt äventyr med ett lejon
# book_page: 3 / 8
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Det vore synd att behöva skjuta honom", tillade en tredje, och menade lejonet. "Han är det bästa djuret i hela cirkusen; men han är fruktansvärt vild."

"Det stämmer", instämde en fjärde. "Det är inget att säga om gamle Gullehår."

Någon rörde mig på armen och presenterade sig som reporter från _Evening Grin_ — en kollega i nöd. Han sa att han inte alls tyckte om jobbet. Han ville att vi skulle gå iväg och hitta på en "falsk historia". Men jag ville inte gå med på det, och det hela föll igenom; för om inte alla kvällstidningar samarbetar om att skriva samma historia blir det alltid problem på redaktionen när reporterna kommer tillbaka.

Andra reportrar fortsatte att ansluta sig till gruppen, och inom tjugo minuter efter min ankomst till platsen måste det ha funnits ett gott dussin av oss. Alla tidningar i stan var representerade. Det var en förstklassig nyhetshistoria, och de män som fick betalt per spalt jobbade redan hårt med att förbättra dess värde genom att samla in nya detaljer, såsom djurets historia och härstamning, namnen på tidigare offer, mänskliga eller andra, beskrivningen av och familjehistoriken kring dess favoritpassare, och varje annan tänkbara detalj under solen.

"Det finns en tom vind över stallet", sa en av cirkusmännen, och pekade på en mindre dörr på våningen ovanför; och innan tio minuter hade gått anlände någon med en stege, och snart kunde man se raden av motvilliga reportrar klättra uppför pinnarna och försvinna som råttor in genom vindsdörren. Vi lottade om platserna, och jag kom femte.

Innan jag gick upp hade jag dock placerat en budbärare på gatan nedanför för att ta emot mitt "manus" och skynda iväg med det till _Evening Smile_ så snart jag kunde skriva ihop den underbara historien och kasta ner den till honom.

En reporter på en kvällstidning i New York måste skriva sina "texter", som vi kallade dem, på underbara och fruktansvärda platser, och under alla möjliga förhållanden. De enda reglerna han måste håda sig åt är: Skaffa nyheterna, och skaffa dem _snabbt_. Korrekthet är bara en detalj för senare utgåvor — eller inte alls.

# book_id: global-gutenberg-translation-7c4a47755e264456aa3fa0c3e5003ff8
# book_title: Mitt äventyr med ett lejon
# chapter_id: 1-mitt-aventyr-med-ett-lejon
# chapter_title: Mitt äventyr med ett lejon
# book_page: 4 / 8
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Vinden var mörk och liten, och vi fick knappt plats. Den luktade behagligt av hö. Men det fanns en annan lukt också, som ingen förstod till en början, och den var definitivt obehaglig. Ovanför oss fanns tjocka takbjälkar. Jag tror att var och en av oss lade märke till dem innan vi lade märke till något annat, för så snart lejonets rytande hördes genom brädorna under våra fötter, skingrades reportrarna som agnar i vinden och klättrade upp i takbjälkarna med en hastighet, ett dammoln och ett oljud som jag aldrig har sett maken till. Det var som sparvar som flyr undan en katts plötsliga anfall.

Feta män, smala män, långa män, korta män – jag har aldrig sett en sån samling nyhetsinsamlare; smarta män från de stora tidningarna, sjaskiga typer från skvallerpressen, hattar som flög av, papper som fladdrade; och mindre än en sekund efter att rytandet hördes fanns det inte en enda figur att se på golvet. Varje människa hade tagit sig upp i takbjälkarna.

Vi kom alla ner igen när rytandet upphörde, och med efterföljande rytanden blev vi lite mer vana vid att golvbrädorna skakade under våra fötter. Men första gången, på så nära håll, med bara ett skakigt trätak mellan oss och "gamle Gullehår", var ingen lek, och vi betedde oss alla naturligt och utan poser eller konstlade rörelser; vi sprang till säkerhet, eller snarare klättrade dit.

Det fanns en lucka i golvet genom vilken, antar jag, höet fördes ner till hästarna under normala omständigheter. En efter en kröp vi på alla fyra fram till den här luckan och tittade igenom. Scenen under mig kan jag se än i dag. Så snart ögonen hade vant sig lite vid mörkret blev konturerna av stallen synliga. Sedan kom en mänsklig figur till synes, sittande på toppen av ett gammalt kylskåp, med en pistol i ena handen riktad mot ett hörn mittemot. Sedan kunde en annan man skönjas, sittande med benen isär över gränsen mellan stallarna. Och sist, men inte minst, såg jag den mörka massan på golvet i bortre hörnet, där den döda hästen låg lemlästad och jättelejonet låg utsträckt över dess kadaver, med stora tassar utsträckta och lysande ögon.

# book_id: global-gutenberg-translation-7c4a47755e264456aa3fa0c3e5003ff8
# book_title: Mitt äventyr med ett lejon
# chapter_id: 1-mitt-aventyr-med-ett-lejon
# chapter_title: Mitt äventyr med ett lejon
# book_page: 5 / 8
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Ibland avfyrade mannen på isboxen sin pistol, och varje gång han gjorde det ryckte lejonet till, och reporterna flög och klättrade högt upp. Luckan var aldrig bebodd en enda sekund efter att rycket började, och när antalet personer på vinden ökade och det tunna trägolvet började böja sig och skaka, stannade ett antal av dessa äventyrliga nyhetsinsamlare kvar där uppe och satte aldrig foten på marken. Modigare reportrar kastade ut sina texter genom dörren till budbärarna nere, och varje gång denna bedrift utfördes jublade och klappade folkmassan, som tryggt tittade på från hörnen mittemot. En stadig ström av skrivande föll ner från den där vindsdörren och strömmade in under hela morgonen till kvällstidningarnas redaktioner; medan morgontidningarnas reportrar satt tysta och tittade på, i vetskapen om att de senare kunde skriva sin egen berättelse utifrån rapporterna i kvällstidningarna.

Männen i stallet nere, som befann sig i ytterst farliga positioner, var naturligtvis anknutna till den kringresande cirkusen. Vi ropade ner frågor till dem, men oftare fick vi ett pistolskott i stället för en röst som svar. Vart alla dessa kulor tog vägen var en fråga för ivrig spekulation bland oss, och lejonets rytande i kombination med skotten från sexskjutaren fick oss att dansa ganska livligt på det där trägolvet, som om vi övade på en cakewalk.

Ljudet av jubel från folkmassan utanför, som tillfälligt tilltog när grannskapet vaknade till situationen, fick oss att rusa upp till toppen av stegen.

"Det är starkmannen!", ropade flera röster. "Cirkusens starkman. Han fixar lejonet snabbt nog. Ge honom en chans!"

En enorm man, som med all rätt visade sig vara cirkusens starkman, sågs ta sig fram genom folkmassan och ställa frågor under vägen. En väg öppnade sig för honom som genom ett magiskt trick, och med en mäktig järnlyftkrok i handen nådde han foten av stegen och började klättra upp.

# book_id: global-gutenberg-translation-7c4a47755e264456aa3fa0c3e5003ff8
# book_title: Mitt äventyr med ett lejon
# chapter_id: 1-mitt-aventyr-med-ett-lejon
# chapter_title: Mitt äventyr med ett lejon
# book_page: 6 / 8
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Upphetsade av synen av detta monster med den beslutsamma käken rusade ett dussin män fram för att hålla stegen medan han klättrade upp; men när han var ungefär halvvägs upp gav lejonet sig till känna genom ett fruktansvärt rytande, vilket omedelbart fick männen att hålla stegen att vända om och fly. Stegen gled några tum och den uppstigande Samson, med kofoten och allt, hamnade mycket prydligt på marken med ett brak. Lyckligtvis lyckades han dock precis gripa tag i dörrkarmen, och ett dussin reportrar tog tag i hans axlar och drog honom, säker men något ovärdigt, in på vinden.

Medan han talade högt och beskrev lejonet med en rikedom av epitet som jag aldrig har hört maken till, varken förr eller senare, gick han över golvet och började pressa sig genom hålet ner i den farliga regionen under. På ett ögonblick hängde han där med benen dinglande, och en sekund senare föll han tungt ner i en höstack under honom. Vi sänkte kofoten till honom, andfådda av beundran; och sedan hände något märkligt. För medan lejonet rykte och pistolerna smällde, och vi reportrar trängdes över varandra för att få en glimt av lejonets attack mot den starke mannen, eller tvärtom, se! en röst där nere ropade att fällan skulle stängas, och i samma ögonblick sköt en bräda upp från underifrån över öppningen och blockerade helt vår utsikt.

"Vi måste fejka den delen av striden," sa en reporter. "Vi måste alla komma överens om samma historia." Ljuden där nere gjorde det omöjligt att komma överens om detaljerna just då, för ett sådant oväsen som vi hörde då är helt enkelt obeskrivligt – skott, lejon som ryter, den starke mannen som skriker, kofoten som klirrar, och ljudet av krossat trä och tunga kroppar som faller. Ute hörde folkmassan det också och förblev helt tysta. De flesta av dem hade faktiskt försvunnit! Varje minut väntade de sig att se dörrarna slås upp och det rasande djuret rusa ut med den starke mannen mellan sina käkar, och deras tystnad förklarades därför av deras frånvaro. Minst hälften av reportrarna befann sig fortfarande bland takbjälkarna när luckan i golvet sköt tillbaka, och en röst ropade andfådd att den starke mannen hade fångat in lejonet.

# book_id: global-gutenberg-translation-7c4a47755e264456aa3fa0c3e5003ff8
# book_title: Mitt äventyr med ett lejon
# chapter_id: 1-mitt-aventyr-med-ett-lejon
# chapter_title: Mitt äventyr med ett lejon
# book_page: 7 / 8
# chapter_page: 7
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Det var verkligen ett spännande ögonblick. Vi klättrade nerför stegen och ut på gatan precis i tid för att se de stora dörrarna öppnas och en procession framträda som var värd att se även om man skulle resa runt till alla cirkusar i världen.

Först kom tränaren, med en pistol i varje hand. Bakom honom följde mannen med den lilla kofoten som hade suttit på skiljeväggen mellan båsen. Sedan kom en stor järnbur, som hela tiden hade stått i stallet, men lite utanför vårt synfält i ett mörkt hörn, så att ingen hade lagt märke till den.

I buren låg den enorma, utmattade lejonet, flämtande och liggande på sidan, med skum som droppade från dess stora käkar.

Och på toppen av buren, sittande som en skräddare, klädd i en mycket iögonfallande rutig ulster och med en klockformad operahatt på sidan av huvudet, stod den stolta figuren av den segerrika starkmanen. Uttrycket i hans ansikte var värt att måla av, men det är helt omöjligt för mig att beskriva det. En sådan jubel och storslagen stolthet var värdig den mäktigaste gladiator som någonsin kämpat i en arena.

Hans långa, oljiga lockar flöt oordnat ut ur hans fantastiskt formade höga hatt, och den massiva kofoten som hade gett honom hans svårvunna seger stod upprätt i ena änden, greppad i hans gigantiska hand. Han log mot folkmassan som samlats, och processionen rörde sig stolt uppför gatorna, tills det inom en halvtimme måste ha funnits många tusen människor som följde efter och hejade.

Vi journalister skyndade iväg till våra olika redaktioner, och gatorna var strax därefter livliga av tidningspojkar som ropade ut nyheten och vinkade med blad som innehöll fruktansvärda och alarmerande rubriker om "den rymmande lejonet och dess fruktansvärda härjningar" och "den starke mannen som hade fångat det efter en fasansfull kamp om sitt liv".

# book_id: global-gutenberg-translation-7c4a47755e264456aa3fa0c3e5003ff8
# book_title: Mitt äventyr med ett lejon
# chapter_id: 1-mitt-aventyr-med-ett-lejon
# chapter_title: Mitt äventyr med ett lejon
# book_page: 8 / 8
# chapter_page: 8
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Nästa dag publicerade morgontidningarna inte ett enda ord om den stora händelsen; men i annonskolumnerna i varje tidning fanns prospektet för den kringresande cirkusen som just hade kommit till stan, och med särskilt fet stil uppmanades allmänheten att absolut se Yellow Hair, det vilda, manätande lejonet, som dagen innan hade rymt och dödat en värdefull häst i en privat stall där den hade jagats av de skräckslagna stallvakterna; och i stycket nedan följde detaljerna om den underbara starkmannen Samson, som ensam och beväpnad endast med en kofot hade fångat och burit in lejonet.

Det var den bästa reklam en cirkus någonsin hade haft; och det mesta av den behövde inte ens betalas!

* * * * *

"Du visste väl att allt var en bluff?" frågade nyhetsredaktören nästa morgon, när han gav mig mitt sedvanliga uppdrag.

Det var min första vecka på en amerikansk tidning, och jag stirrade på honom och väntade på resten.

"Det lejonet har inte en enda tand i munnen. De drog in en död häst under natten. Du skrev en bra artikel, i alla fall. Har du rengjort din pistol än?"