Den onde och råttan

# book_id: global-gutenberg-translation-43dba16bf4f34eb09fb6a6f68e1d5464
# book_title: Den onde och råttan
# chapter_id: 1-den-onde-och-rattan
# chapter_title: Den onde och råttan
# book_page: 1 / 1
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När Skapelsens Ande hade avslutat sitt verk kom han ner från himlen och betraktade det han hade skapat. Han såg bergen lysa rena mot den blå himlen, floderna slingra sig silverfärgade mot havet, risfälten ligga varma och fuktiga i dalarna – och det var gott. Han tittade på träden som vajade i vinden, irisängarna och lotusdammar, körsbärsblommorna och plommonblommorna, och han log, mycket nöjd.

Då visade sig den Onde för honom och sa med en hatisk röst: ”Lura inte dig själv att du har gjort allt väl i denna värld. Det har du faktiskt inte. Det finns många saker som varken är vackra eller användbara. Se hur ful denna tistel är, och vilken nytta gör björnbäret? Om jag hade skapat saker skulle jag ha gjort det mycket bättre.”

Skapelsens Ande blev mycket arg. Han tänkte en vred tanke och skapade en råtta. Den var stor och vild, och den hoppade snabbt in i den Ondes mun och bet av hans tunga.

Då blev den Onde rasande, och han stötte ut fruktansvärda skrik och dansade en ond dans på gräset. Han tänkte för sig själv: ”Eftersom råttorna är här ska de bli en plåga för jorden”, och han fick dem att föröka sig kraftigt tills de invaderade Ainuernas land. [Illustration: ”HAN DANSADE EN OND DANS PÅ GRÄSET”]

Vid detta blev folket mycket olyckliga. ”Åh, Skapelsens Ande”, ropade de, ”ta bort dessa skadedjur, för de äter vårt spannmål och vårt ris, de gnager sönder våra hyddor, de skrämmer våra barn. Förgör dem, åh vänlige Skapelsens Ande.”

Men Anden skakade på huvudet. ”Så är det inte”, sa han. ”Jag får inte förstöra det som jag en gång har skapat. Men jag ska skapa något annat som ska kriga mot råttorna, och så ska ni få hjälp i er nöd.” Han skapade genast katter, och katterna krigade kraftigt mot råttorna, så att de blev färre. Då blev folket glada och jublade. Men en gammal man sa till dem: ”Säg inte ont om råttorna, eller om något som den Skapande Anden har gjort. Den Skapande Anden måste bli missnöjd när hans verk talas illa om, för han straffade den Onde för att han gjorde så. Dessutom är allt som skapats till någon nytta. Till och med råttan bet av den Ondes tunga.”