Tors hammare

Sif var hustru till den mäktige Tor, åskguden, och hon var mycket stolt över sitt vackra gyllene hår, som hon kammade och flätade med stor omsorg. En morgon när hon vaknade fylldes hon av sorg och bestörtning över att finna att hennes härliga hår hade klippts av under natten, medan hon sov. Hennes make råkade vara borta den dagen, men när han kom hem sent på kvällen, var Sif noga med att hålla sig utom hans synhåll, hon skämdes så över sitt avklippta huvud.

Tor kallade dock snart på Sif, och när han såg vad som hade gjorts med henne, blev han mycket arg. Nu hade Tor ett häftigt humör; alla fruktade hans vilda vrede. "Vem kunde ha gjort denna onda gärning?" tänkte han. "Det finns bara en bland alla gudar som skulle kunna tänka på att göra något sådant!"

Tor dröjde inte med att finna Loke, och den elake guden måste erkänna att han var den skyldige, men han bad Tor att ge honom bara några dagar, och han lovade att skaffa något åt Sif som skulle få henne att se vackrare ut än någonsin. Så Tor beslöt att ge honom en chans att försöka, och befallte honom att ge tillbaka till Sif hennes gyllene hår.

Nu visste Loke var några underbara hantverkare bodde, så han begav sig, så fort han kunde, till Niflheim, dvärgarnas hem, under jorden, och bad en av dem att snabbt göra något gyllene hår åt Sif. Utöver detta bad han om två gåvor att föra till gudarna Oden och Frej, så att de skulle vara på hans sida om Tor skulle föra sin klagan inför gudarna.

Loke behövde inte vänta länge innan dvärgen kom med en mängd vackert hår, spunnet av finaste gyllene tråd. Det hade den underbara kraften att växa precis som riktigt hår, så snart det rörde vid någons huvud. Utöver detta fanns där ett spjut åt Oden, som aldrig missade sitt mål, hur långt det än kastades, och åt Frej, ett skepp som kunde segla genom luften såväl som havet. Även om det var stort nog att rymma alla gudar och deras hästar, kunde det ändå vikas så att det var litet nog att lägga i ens ficka.

Loke blev mycket nöjd med dessa underbara presenter och förklarade att denne dvärg måste vara den skickligaste hantverkaren av dem alla. Nu hände det sig att en annan dvärg, vid namn Brock, hörde honom säga detta, och han berättade för Loke att han var säker på att han och hans bror kunde göra mer underbara saker än dessa.

Loke trodde inte att det kunde göras, men han sade åt Brock att pröva sin skicklighet; gudarna skulle döma mellan dem, och den som skulle misslyckas i provet måste mista sitt huvud.

Då kallade Brock på sin bror, Sindri, och de satte igång arbetet genast. De byggde först en stor eld, och Sindri kastade i den en klump guld; sedan sade han åt Brock att blåsa bälgen medan han gick ut, och vara noga med att inte sluta blåsa förrän han kom tillbaka.

Brock tyckte att detta var en lätt uppgift, men hans bror hade inte varit borta länge när en stor fluga kom in och surrade omkring hans ansikte och besvärade honom så att han knappt kunde fortsätta blåsa; ändå kunde han avsluta sitt arbete, så att när Sindri kom tillbaka, tog de ut ur elden ett väldigt vildsvin, som gav ifrån sig ljus och kunde färdas genom luften med underbar hastighet.

På andra dagen kastade Sindri ännu en klump guld i elden och lämnade sin bror att blåsa bälgen. Återigen kom den surrande, stickande flugan och var ännu besvärligare än förut; men Brock försökte mycket hårt att vara tålmodig och kunde uthärda det utan att stoppa sitt arbete förrän Sindri återvände. Då tog de ur elden en magisk ring av guld, från vilken åtta nya ringar föll av varje vecka.

Den tredje dagen lades en klump järn i elden, och Brock lämnades återigen ensam. In kom den grymma flugan – har du gissat att det verkligen var den elake Loke? Han bet den stackars lille dvärgen så hårt i pannan att blodet rann ner i ögonen på honom och förblindade honom så att han inte längre kunde se för att utföra sitt arbete.

Stackars Brock var tvungen att sluta strax innan Sindri kom hem, men inte förrän hammaren som de tillverkade i elden var nästan färdig, bara att skaftet blev något för kort. Denna magiska hammare fick namnet Miölnir. Den hade kraften att aldrig missa sitt mål och skulle alltid återvända till handen som kastade den.

När Loke till slut visade sig inför gudarna, med de två dvärgbröderna och deras gåvor, förklarades det att de hade gjort de finaste sakerna, för hammaren, som gavs till Tor, skulle säkert vara mest användbar för att hålla jättarna borta från Asgård.

När Loke fann att domen var emot honom, började han springa iväg; men Tor fick honom snart att vända tillbaka genom att hota att kasta sin hammare efter honom.

Då måste Loke samla sina sinnen och tänka på något sätt att undvika att mista sitt huvud, istället för att få dvärgarna att betala böterna, som han hade förväntat sig. Till slut berättade han för Brock och Sindri att de kunde få hans huvud, enligt överenskommelsen, men eftersom inget hade sagts om hans hals, kunde de naturligtvis inte röra den.

Så räddade den listige Loke, genom sin kvickhet, sitt liv.