Kyllikkis brutna löfte

# book_id: global-gutenberg-translation-3e8638b13fe64e2bbebee459bbf1d890
# book_title: Kyllikkis brutna löfte
# chapter_id: 1-kyllikkis-brutna-lofte
# chapter_title: Kyllikkis brutna löfte
# book_page: 1 / 3
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Lemminkainen och Kyllikki levde lyckligt tillsammans i många år och höll de löften de hade givit varandra. Men en dag hade Lemminkainen inte kommit hem från fisket vid solnedgången, och då blev längtan att dansa större än Kyllikki kunde stå emot, och hon gick in till byn och slog sig samman med jungfrurna i deras dans.

Så snart Lemminkainen kom hem kom hans syster Ainikki till honom och berättade hur Kyllikki hade brutit sitt löfte och deltagit i dansen. Då blev Lemminkainen både arg och ledsen på samma gång, och han gick till sin mor och bad henne att koka hans kläder i ormblod, för han skulle ge sig ut i strid eftersom Kyllinki inte kunde hålla sitt löfte.

Kyllikki försökte övertala honom att inte lämna henne och berättade att hon hade haft en dröm, där hon såg deras hem stå i brand och elden spruta ut genom dörrar, fönster och tak. Men Lemminkainen svarade: 'Jag tror inte på kvinnors drömmar eller jungfrurs löften. Ge mig min kopparpansar, mor, för jag längtar efter att ge mig ut i krig, att bege mig till dystra Pohjola, där jag ska vinna stora skatter av guld och silver.'

'Stanna hemma, min käre son,' sa hans åldriga mor, 'och drick ölen i våra källare, sitt stilla vid din egen eldstad, för vi har mer än nog med guld och silver. Bara häromdagen, när våra tjänare plogade åkrarna, råkade de på en kista med guld och silver som låg begravd i marken – ta den och var nöjd.'

När allt detta inte hade någon effekt på Lemminkainen började hans mor berätta för honom om magin hos folket i Norden, och att de skulle sjunga honom in i elden så att han skulle brännas till döds. Men han svarade: 'För länge sedan försökte tre lappländska trollkarlar att förtrolla mig och använde sina starkaste besvärjelser mot mig, men jag stod orörlig. Sedan började jag sjunga mina egna magiska sånger, och snart besegrade jag dem och sänkte dem till havets botten, där de fortfarande sover och sjögräset växer genom deras hår och skägg.'

# book_id: global-gutenberg-translation-3e8638b13fe64e2bbebee459bbf1d890
# book_title: Kyllikkis brutna löfte
# chapter_id: 1-kyllikkis-brutna-lofte
# chapter_title: Kyllikkis brutna löfte
# book_page: 2 / 3
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Ändå försökte hans mor hindra honom, och hans hustru Kyllikki bad honom gråtande om förlåtelse. Han stod och lyssnade till dem samtidigt som han borstade ut sitt långa svarta hår, men till slut blev han otålig, kastade bort borsten och ropade: 'Jag tänker inte stanna kvar, men behåll den här borsten, och när ni ser blod sippra ut ur dess borst, då vet ni att någon fruktansvärd olycka har drabbat mig.'

När han hade sagt detta lämnade han dem, tog på sig sin rustning och spände fast sin häst vid sin släde. Sedan sjöng han en sång, där han kallade på alla skogs-, berg- och vattenandar samt själve den store Ukko att hjälpa honom mot Nordlandets trollkarlar, och när hans sång var slut red han iväg som vinden.

På kvällen den tredje dagen nådde han en liten by i Nordlandet. Här körde han in på en innergård och ropade: 'Finns det någon som är stark nog att ta hand om min häst och sköta min släde?' Det lekte ett barn på husets golv, och det svarade att det inte fanns någon där som kunde göra det. Därefter red Lemminkainen vidare till ett annat hus och ställde samma fråga; och en man som stod i dörröppningen svarade: 'Här finns gott om män som är mäktiga nog inte bara att ta av hästen selen, utan också att besegra dig och driva dig hem innan solen har gått ner.'

Då sa Lemminkainen att han skulle återvända och döda honom, och red sedan vidare till det högsta huset i byn. Här trollband han vakthunden så att den inte skulle skälla, och red in. Sedan slog han med sin piska mot marken, och ur marken steg en dimma upp som dolde släden, och i dimman fanns en dvärg som tog hans häst, tog av den selen och gav den mat. Men Lemminkainen gick vidare in i huset, sedan han först hade gjort sig osynlig. Där fann han många människor som sjöng och festade, och vid eldstäderna satt Nordlandets trollkarlar. Han tog sig vidare, återvände sedan till sin egen skepnad och gick in i huvudsalen, och ropade åt dem som sjöng att de skulle tiga.

# book_id: global-gutenberg-translation-3e8638b13fe64e2bbebee459bbf1d890
# book_title: Kyllikkis brutna löfte
# chapter_id: 1-kyllikkis-brutna-lofte
# chapter_title: Kyllikkis brutna löfte
# book_page: 3 / 3
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Så snart hon såg honom sprang husets härskarinna fram till honom och frågade honom vem han var, och hur han hade lyckats undgå vakthunden. Då berättade Lemminkainen för henne vem han var, och började genast att utöva sina magiska trollformler, medan blixtar sköt ut från hans pälsmantel och lågor från hans ögon. Han sjöng dem alla under kraften av sin magi – några under vattnet, några in i den brinnande elden, några under de upphöjda bergen. Endast en fattig, gammal man, som var blind och lam, lämnade han orörd. Och när den gamle mannen frågade honom varför just han hade lämnats kvar, började den grymme Lemminkainen att skymfa honom och plåga honom med ord, tills den gamle mannen, Nasshut, blev nästan vild av vrede och stapplade iväg, svärande att han skulle hämnas. Nasshut vandrade vidare och vidare, och kom till slut fram till floden Tuoni, som skiljer de dödas land från de levandes land.

Där väntade han tills Lemminkainen skulle komma, för han visste, genom sin trollkonst, att han snart skulle komma dit.