De två vandringsmännen

Berg och dalar möts inte, men människor gör det, både goda och onda. Så möttes en gång en skomakare och en skräddare på sina vandringar. Skräddaren var en vacker liten karl som alltid var glad och full av upptåg.

Han såg skomakaren komma från andra sidan, och när han märkte på hans packe vilket yrke han hade, sjöng han en liten retsam visa:

"Sy mig sömmen, Drag mig tråden, Bred ut den med beck, Slå spiken på huvudet."

Skomakaren kunde inte ta ett skämt. Han gjorde en sur min som om han hade druckit vinäger och såg ut som om han kunde ta skräddaren i strupen. Men den lille skräddaren skrattade, räckte honom sin flaska och sade: "Ingen illvilja menat.

Ta dig en sup och svälj din vrede." Skomakaren tog en ordentlig klunk, och stormen i hans ansikte började lägga sig. Han gav flaskan tillbaka och sade: "Jag talade artigt till dig. Man talar väl efter mycket drickande, men inte efter mycket törst.

Skall vi resa tillsammans?" "Gärna," svarade skräddaren, "om det passar dig att gå till en stor stad där det finns gott om arbete." "Det är just dit jag vill," sade skomakaren.

"I ett litet näste finns inget att förtjäna, och på landet går folk gärna barfota." Så vandrade de vidare tillsammans, alltid sätta den ena foten framför den andra som en vessla i snön.

Båda hade gott om tid men litet att äta. När de kom till en stad, gick de runt och hälsade på hantverkarna. Eftersom skräddaren såg livlig och munter ut och hade så vackra röda kinder, gav alla honom arbete villigt, och när lyckan var god, gav mästarens döttrar honom till och med en kyss under förstugan.

När han träffade skomakaren, hade skräddaren alltid mest i sin packe. Den illasinnade skomakaren gjorde en sur min och tänkte: "Ju större skurk, desto mer tur." Men skräddaren skrattade och sjöng och delade allt han fick med sin kamrat.

Om några slantar klingade i hans fickor, beställde han goda drycker och dånade i bordet i sin glädje tills glasen dansade. För honom var det lätt kommet, lätt gånget.

Efter att ha vandrat en tid kom de till en stor skog genom vilken vägen till huvudstaden gick. Två stigar ledde genom den, den ena en sju dagars resa och den andra bara två, men ingen av vandrarna visste vilken som var den kortare.

De satte sig under en ek och diskuterade hur länge de skulle förse sig med bröd. Skomakaren sade: "Man måste se sig för innan man hoppar. Jag tar bröd för en vecka." "Vad!" sade skräddaren.

"Dra bröd för sju dagar på min rygg som ett lastdjur och inte kunna se mig omkring? Jag litar på Gud och bekymrar mig inte om något! Pengarna i min ficka är lika goda på sommaren som på vintern, men i varmt väder blir brödet torrt och mögligt.

Dessutom, varför skulle vi inte hitta rätt väg? Bröd för två dagar är nog." Så köpte var och en sitt eget bröd, och sedan försökte de lyckan i skogen.

Det var så tyst som i en kyrka. Ingen vind rörde sig, ingen bäck sorlade, ingen fågel sjöng, och ingen solstråle trängde genom de tjocka löven. Skomakaren sade inte ett ord; det tunga brödet tyngde hans rygg tills svetten rann nedför hans dyster ansikte. Skräddaren däremot var ganska munter. Han hoppade omkring, visslade på ett blad eller sjöng en visa och tänkte för sig själv: "Gud i himlen måste vara glad att se mig så lycklig."

Detta varade i två dagar, men på tredje dagen tog skogen fortfarande inte slut, och skräddaren hade ätit upp allt sitt bröd. Hans hjärta sjönk, men han tappade inte modet. Han litade på Gud och sin lycka.

På tredje kvällen lade han sig hungrig under ett träd och steg upp igen nästa morgon fortfarande hungrig. Den fjärde dagen gick på samma sätt.

När skomakaren satt på ett fallet träd och åt sin middag, kunde skräddaren bara titta på.

Om han bad om en liten bit bröd, skrattade skomakaren hånfullt och sade: "Du var alltid så munter; nu kan du pröva hur det är att vara ledsen. Fåglarna som sjunger för tidigt på morgonen, slår höken på kvällen." Kort sagt, han var utan förbarmande.

På femte morgonen kunde den stackars skräddaren inte längre stå upp. Han kunde knappt tala av svaghet; hans kinder var vita och hans ögon röda. Då sade skomakaren: "Jag skall ge dig en bit bröd i dag, men i gengäld skall jag sticka ut ditt högra öga." Den olycklige skräddaren, som ändå ville rädda sitt liv, kunde inte göra annorlunda.

Han grät med båda ögonen, räckte sedan fram dem, och skomakaren, som hade ett hjärta av sten, skar ut hans högra öga med en skarp kniv. Skräddaren mindes vad hans mor en gång hade sagt när han i smyg hade ätit i skafferiet: "Ät vad du kan, och lida vad du måste." Efter att ha ätit det dyrt köpta brödet kom han på fötter igen, glömde sitt elände och tröstade sig med tanken att han ändå kunde se nog med ett öga.

Men på sjätte dagen gnagde hungern honom igen. På kvällen föll han ned vid ett träd. På sjunde morgonen kunde han inte resa sig upp av vanmakt, och döden var nära.

Då sade skomakaren: "Jag skall visa barmhärtighet och ge dig bröd ännu en gång, men inte för intet. Jag skall sticka ut ditt andra öga för det." Nu kände skräddaren hur tanklöst hans liv hade varit.

Han bad Gud om förlåtelse och sade: "Gör vad du vill; jag skall bära vad jag måste. Men kom ihåg att vår Herre Gud inte alltid ser på passivt, och att en stund skall komma då den onda gärning du har gjort mot mig, som jag inte har förtjänat, skall vedergällas.

När tiderna var goda, delade jag vad jag hade med dig. Mitt yrke kräver att varje söm måste vara precis som den andra. Om jag inte längre har mina ögon och inte kan sy, måste jag gå och tigga.

Lämna mig åtminstone inte här ensam när jag är blind, annars dör jag av hunger." Men skomakaren, som hade drivit Gud ur sitt hjärta, tog kniven och stack ut hans vänstra öga.

Sedan gav han honom en bit bröd att äta, räckte honom en käpp och ledde honom efter sig.

När solen gick ned, kom de ut ur skogen, och framför dem på öppna fältet stod galgen. Skomakaren ledde den blinde skräddaren dit, lämnade honom sedan ensam och gick sin väg. Trötthet, smärta och hunger fick den eländige mannen att somna, och han sov hela natten.

När dagen grydde vaknade han men visste inte var han låg. Två stackars syndare hängde på galgen, och en kråka satt på huvudet av var och en. Då började en av de hängda tala: "Broder, är du vaken?" "Ja, jag är vaken," svarade den andre.

"Då skall jag säga dig något," sade den förste. "Daggen som har fallit på oss från galgen i natt, ger var och en som tvättar sig med den sina ögon tillbaka. Om blinda människor bara visste detta, hur många skulle då inte få sin syn tillbaka som inte tror det är möjligt!"

När skräddaren hörde detta, tog han sin näsduk, tryckte den mot gräset tills den var våt av dagg och tvättade sina ögonhålor med den. Strax gick det som mannen på galgen hade sagt i uppfyllelse, och ett par friska nya ögon fyllde hålorna.

Innan länge såg skräddaren solen gå upp bakom bergen. På slätten framför honom låg den stora kungliga staden med sina praktfulla portar och hundra torn, och de gyllene kloten och korsen på spetsarna började glänsa.

Han kunde urskilja vartenda blad på träden, såg fåglarna flyga förbi och myggen dansa i luften.

Han tog en nål ur fickan, och när han kunde trä den lika bra som någonsin, dansade hans hjärta av förtjusning.

Han kastade sig på knä, tackade Gud för den barmhärtighet som visats honom och sade sin morgonbön. Han glömde inte att be för de stackars syndarna som hängde där och svängde mot varandra i vinden som pendelur.

Sedan tog han sin packe på ryggen, glömde snart den smärta han hade utstått och gick vidare sjungande och visslande.

Det första han mötte var ett brunt föl som sprang omkring på fälten. Han grep det i manen och ville hoppa upp på det och rida in i staden. Men fölet bad att bli släppt. "Jag är ännu för ung," sade det.

"Till och med en lätt skräddare som du skulle bryta min rygg i två bitar. Låt mig gå tills jag har blivit stark. En tid kan komma då jag kan belöna dig." "Spring din väg," sade skräddaren. "Jag ser att du ännu är en yr i hatten." Han gav det en dask på ryggen med en käpp.

Fölet sparkade med bakbenen av glädje, hoppade över häckar och diken och galopperade bort ut på öppna fältet.

Men den lille skräddaren hade inte ätit något sedan dagen innan. "Solen fyller mina ögon," sade han, "men bröd fyller inte min mun. Det första som kommer i min väg som är så halvt ätbart får lida." Just då kom en stork högtidligt gående över ängen mot honom.

"Stanna, stanna!" ropade skräddaren och grep den i benet. "Jag vet inte om du är god att äta, men min hunger lämnar mig inget val. Jag måste skära av dig huvudet och steka dig." "Gör inte det," svarade storken.

"Jag är en helig fågel som för mänskligheten stor nytta, och ingen gör mig skada. Låt mig behålla livet, så kan jag kanske göra dig gott på något annat sätt." "Nå, försvinn, kusin Långben," sade skräddaren. Storken steg upp, lät sina långa ben hänga ned och flög sakta bort.

"Vad skall detta bli?" sade skräddaren till sig själv. "Min hunger växer och min mage blir tommare. Vad som än kommer i min väg nu är förlorat." I detsamma såg han ett par unga ankor simma på en damm.

"Ni kommer just i rättan tid," sade han och tog tag i en av dem, i färd med att vrida nacken av den. Då började en gammal anka som gömt sig bland vassen skrika högt och simmade mot honom med öppen näbb, bönfallande honom att skona hennes kära barn.

"Kan du inte föreställa dig," sade hon, "hur din mor skulle sörja om någon ville föra bort dig och ge dig nådastöten?" "Var bara tyst," sade den godmodige skräddaren. "Du skall få behålla dina barn." Och han lade tillbaka fången i vattnet.

När han vände sig om, stod han framför ett gammalt ihåligt träd och såg några vilda bin flyga in och ut. "Där ska jag finna lönen för min goda gärning," sade skräddaren. "Honungen ska vederkvicka mig." Men bidrottningen kom ut, hotade honom och sade: "Om du rör mitt folk och förstör mitt bo, ska våra gaddar tränga in i din hud som tio tusen glödande nålar. Men om du lämnar oss i fred och går din väg, ska vi göra dig en tjänst en annan gång."

Den lille skräddaren såg att det inte heller var något att göra här. "Tre tomma rätter och ingenting på den fjärde är en dålig middag!" Han släpade sig med sin svultna mage in i staden. Eftersom klockan just slog tolv, var allting färdiglagat åt honom på värdshuset, och han satte sig genast till middagsbordet.

När han var mätt, sade han: "Nu ska jag gå till arbetet." Han gick runt i staden, sökte en mästare och fann snart en god plats. Eftersom han hade lärt sig sitt hantverk grundligt, dröjde det inte länge förrän han blev berömd.

Alla ville ha sin nya rock sydd av den lille skräddaren, vars betydelse växte för var dag. "Jag kan inte komma längre i skicklighet," sade han, "och ändå förbättras allting varje dag."

Till slut utnämnde kungen honom till hovskräddare.

Men så går det till i världen! Just samma dag blev hans förra kamrat skomakaren också hovskomakare. När skomakaren såg skräddaren och märkte att han återigen hade två friska ögon, fick han dåligt samvete.

"Innan han hämnas på mig," tänkte han, "måste jag gräva en grop åt honom." Men den som gräver en grop åt en annan, faller själv däri. På kvällen, när arbetet var slut och det hade blivit mörkt, smög han sig till kungen och sade: "Herre konung, skräddaren är en förmäten karl och har skrutit med att han ska hämta tillbaka den gyllene kronan som förlorades för länge sedan." "Det skulle glädja mig mycket," sade kungen, och han lät hämta skräddaren inför sig följande morgon och befallde honom att återfå kronan eller lämna staden för alltid.

"Ohoj!" tänkte skräddaren. "En skurk ger mer än han har. Om den surmule kungen vill att jag ska göra det som ingen kan, ska jag inte vänta till morgonen utan lämna staden idag." Han packade sitt knyte, men när han var utanför porten, kunde han inte låta bli att tycka synd om att ge upp sin lycka och vända ryggen åt staden där allt hade gått så väl.

Han kom till dammen där han hade mött änderna. Just då satt den gamla anden, vars ungar han hade skonat, där vid stranden och putsade sina fjädrar med näbben. Hon kände igen honom genast och frågade varför han hängde med huvudet.

"Du ska inte bli förvånad när du hör vad som har hänt mig," svarade skräddaren och berättade sin historia. "Är det allt," sade anden, "så kan vi hjälpa dig. Kronan föll i vattnet och ligger på botten. Vi ska snart hämta upp den åt dig.

Under tiden, bred bara ut din näsduk på stranden." Hon dök ner med sina tolv andungar, och inom fem minuter kom hon upp igen med kronan vilande på sina vingar. De tolv andungarna simmade runt och satte näbbarna under den för att hjälpa till att bära den.

De simmade till stranden och lade kronan på näsduken. Ingen kan föreställa sig hur praktfull den var; när solen sken på den, glänste den som hundra tusen rubiner. Skräddaren knöt ihop näsduken i de fyra hörnen och bar den till kungen, som var full av glädje och lade en guldkedja om skräddarens hals.

När skomakaren såg att det första knepet hade misslyckats, tänkte han ut ett annat och gick till kungen. "Herre konung," sade han, "skräddaren har blivit fräck igen. Han skryter med att han ska avbilda hela det kungliga slottet i vax, med allt däri, löst eller fast, invändigt och utvändigt."

Kungen sände efter skräddaren och befallde honom att avbilda hela det kungliga slottet i vax, med allt som därtill hörde, rörligt eller orörligt, invändigt och utvändigt. Om han inte lyckades, eller om så mycket som en enda spik på väggen saknades, skulle han fängslas för livet under jorden.

Skräddaren tänkte: "Det blir värre och värre! Det kan ingen uthärda!" Han kastade sitt knyte på ryggen och gick ut. När han kom till det ihåliga trädet, satte han sig ner och hängde med huvudet.

Bina kom flygande ut, och bidrottningen frågade om han hade stel nacke eftersom han höll huvudet så snett. "Ack nej," svarade skräddaren. "Något helt annat tynger mig." Han berättade för henne vad kungen hade krävt.

Bina började surra och brumma bland sig själva, och bidrottningen sade: "Gå bara hem igen. Kom tillbaka i morgon vid den här tiden och ta med dig ett stort lakan.

Då ska allt bli väl." Så gick han tillbaka.

Bina flög till det kungliga slottet, rakt in genom de öppna fönstren, kröp omkring i varje vrå och besiktigade allt noggrant. Sedan skyndade de tillbaka och modellerade slottet i vax med sådan hastighet att den som såg på skulle ha trott att det växte fram inför deras ögon. Mot kvällen var allting färdigt.

När skräddaren kom nästa morgon, stod hela den praktfulla byggnaden där, inte en spik på väggen eller ett taktegel saknades. Den var fin, vit som snö och luktade ljuvt som honung.

Skräddaren slog in den försiktigt i sitt tyg och bar den till kungen, som inte kunde beundra den nog. Han ställde den i sin största sal och gav skräddaren ett stort stenhus i gengäld.

Skomakaren gav dock inte upp. Han gick för tredje gången till kungen och sade: "Herre konung, det har kommit till skräddarens öron att ingen vattenkälla springer fram på slottets gård, och han har skrutit med att han ska få vatten att stiga mitt på gården till en mans höjd, klart som kristall." Då befallde kungen att skräddaren skulle föras inför honom och sade: "Om inte en vattenström stiger på min gård i morgon, såsom du har lovat, ska bödeln göra dig kortare om huvudet just där." Den stackars skräddaren behövde inte lång tid att tänka.

Han skyndade ut till porten, och eftersom det denna gång gällde liv eller död, rullade tårarna nerför hans kinder. Medan han gick framåt full av sorg, kom fålen som han hade satt fri, nu en vacker fux, springande emot honom.

"Nu är stunden kommen," sade den, "då jag kan återgälda din goda gärning. Jag vet vad du behöver. Sitt upp på mig; min rygg bär två sådana som du." Skräddarens mod återvände. Han hoppade upp i ett enda språng, och hästen gick i full fart in i staden, rakt till slottets gård.

Den galopperade som blixten tre varv runt, och tredje gången föll den våldsamt omkull. I samma ögonblick hördes en förfärlig åskknall.

En jordbit mitt på gården flög upp i luften som en kanonkula och över slottet, och strax efter den steg en vattenstråle så hög som en man till häst.

Vattnet var rent som kristall, och solstrålarna dansade på det. När kungen såg detta, reste han sig i förundran, gick fram och omfamnade skräddaren i allas åsyn.

Men lyckan varade inte länge. Kungen hade många döttrar, var vackrare än den andra, men ingen son. Så gick den illvillige skomakaren till kungen en fjärde gång och sade: "Herre konung, skräddaren har inte gett upp sin förmätenhet.

Han har nu skrutit med att om han ville, kunde han föra dig en son genom luften." Kungen befallde att skräddaren skulle kallas och sade: "Om du för mig en son inom nio dagar, ska du få min äldsta dotter till hustru." "Belöningen är verkligen stor," tänkte den lille skräddaren.

"Man skulle gärna göra något för den, men körsbären växer för högt för mig. Om jag klättrar efter dem, brister grenen och jag faller."

Han gick hem, satte sig med benen i kors på sitt arbetsbord och funderade på vad han skulle göra. "Det går inte," utropade han till slut. "Jag ska ge mig av. Jag kan i alla fall inte leva i fred här." Han knöt ihop sitt knyte och skyndade till porten.

När han nådde ängen, såg han sin gamle vän storken gå fram och tillbaka som en filosof. Ibland stannade han, tittade noga på en groda och svalde den till slut. Storken kom fram och hälsade på honom. "Jag ser," började storken, "att du har din packning på ryggen.

Varför lämnar du staden?" Skräddaren berättade för honom vad kungen hade krävt och hur han inte kunde göra det, och beklagade sig över sin olycka. "Låt inte håret bli grått för det," sade storken. "Jag ska hjälpa dig ur din svårighet.

Under lång tid nu har jag burit spädbarn i lindekläder in i staden. Så för en gångs skull kan jag hämta en liten prins från brunnen. Gå hem och var lugn. Om nio dagar, kom till det kungliga slottet, så ska jag vara där." Den lille skräddaren gick hem, och vid utsatt tid var han på slottet.

Innan lång tid kom storken flygande och knackade på fönstret. Skräddaren öppnade, och kusin Långben kom försiktigt in och gick med högtidliga steg över den släta marmorgolvet. Han hade ett barn i näbben som var ljuvligt som en ängel och räckte ut sina små händer mot drottningen.

Storken lade det i hennes knä. Hon smekte det, kysste det och var utom sig av glädje. Innan storken flög iväg, tog han av sig sin resväska från ryggen och räckte den till drottningen.

I den fanns små papperspaket med färgat godis, och de delades ut bland de små prinsessorna. Den äldsta fick dock inget av dem, utan fick den glade skräddaren till make. "Det förefaller mig," sade han, "som om jag har vunnit det högsta priset. Min mor hade rätt i alla fall.

Hon sade alltid att den som litar på Gud och har tur, kan aldrig misslyckas."

Skomakaren fick göra skorna som den lille skräddaren dansade i på bröllopsfesten. Efter det blev han beordrad att lämna staden för alltid. Vägen till skogen ledde honom till galgen. Utmattad av vrede, raseri och dagens hetta, kastade han sig ner. När han slöt ögonen och skulle sova, flög de två kråkorna ner från de hängdas huvuden och hackade ut hans ögon. I sitt raseri sprang han in i skogen och måste ha dött där av hunger, ty ingen såg eller hörde av honom mer.