De sex svanarna

Det var en gång en kung som jagade i en stor skog. Han förföljde ett vilt djur så ivrigt att ingen av hans tjänare kunde hålla jämna steg med honom. När kvällen kom stannade han och såg sig omkring. Han hade gått vilse. Han sökte efter en stig, men fann ingen.

Då fick han se en gammal kvinna komma emot honom. Hennes huvud nickade oavlåtligt. Hon var en häxa. "Goda kvinna", sade kungen, "kan du visa mig vägen ut ur skogen?" "Åh ja, min herre kung", svarade hon, "det kan jag, men på ett villkor.

Om du inte går med på det kommer du aldrig att komma ut ur skogen och kommer att svälta ihjäl." "Vilket villkor?" frågade kungen. "Jag har en dotter", sade den gamla kvinnan, "som är så vacker som någon i världen och som förtjänar att bli din hustru.

Om du gör henne till din drottning ska jag leda dig ut ur skogen." Kungen var förtvivlad, så han gick med på det. Den gamla kvinnan ledde honom till sin lilla stuga där hennes dotter satt vid elden. Hon hälsade kungen som om hon hade väntat honom.

Han såg att hon var vacker, men ändå behagade hon honom inte. Han kunde inte se på henne utan hemlig fasa. Han tog flickan upp på sin häst, den gamla kvinnan visade honom vägen, och kungen nådde sitt slott. Bröllopet firades.

Kungen hade varit gift tidigare. Hans första hustru hade gett honom sju barn: sex pojkar och en flicka. Han älskade dem mer än allt annat i världen. Han fruktade att deras styvmor skulle misshandla dem eller skada dem, så han tog dem till ett ensligt slott djupt inne i skogen.

Det var så dolt och stigen så svår att finna att kungen själv inte hade kunnat hitta den utan ett magiskt garnnystan som en vis kvinna hade gett honom. När han kastade nystanet framför sig rullade det upp sig och visade honom vägen.

Men kungen besökte sina barn så ofta att drottningen märkte hans frånvaro. Hon var nyfiken och ville veta vad han gjorde ensam i skogen. Hon mutade hans tjänare, och de berättade hemligheten för henne. De berättade också om det magiska garnnystanet som visade vägen.

Nu kunde hon inte få ro förrän hon fick veta var kungen förvarade nystanet. Sedan sydde hon små skjortor av vitt siden. Eftersom hon hade lärt sig trolldom av sin mor, sydde hon in en förtrollning i varje skjorta.

En dag när kungen hade gått ut på jakt tog hon skjortorna och gick in i skogen. Det magiska nystanet visade henne vägen. Barnen såg någon komma på avstånd och trodde att det var deras kära far. Fulla av glädje sprang de för att möta henne.

Hon kastade en skjorta över varje pojke. Så snart skjortorna rörde deras kroppar förvandlades de till svanar och flög bort över skogen. Drottningen gick hem förtjust och trodde att hon hade blivit av med styvbarnen.

Men flickan hade inte sprungit ut med sina bröder, och drottningen visste inte om henne. Nästa dag kom kungen för att besöka sina barn. Han fann bara den lilla flickan. "Var är dina bröder?" frågade han.

"Ack, kära far", svarade hon, "de har gått bort och lämnat mig ensam." Hon berättade hur hon från sitt fönster hade sett sina bröder flyga bort över skogen som svanar. Hon visade honom fjädrarna som de hade tappat på gården.

Kungen var sorgsen, men han misstänkte inte drottningen. Han fruktade att flickan också kunde bli tagen, så han ville föra henne hem. Men hon var rädd för sin styvmor och bad att få stanna ännu en natt i skogsslottet.

Den stackars flickan tänkte: "Jag kan inte stanna här längre. Jag ska gå och leta efter mina bröder." När natten kom sprang hon bort in i skogen. Hon gick hela natten och nästa dag utan att stanna förrän hon var för trött för att gå vidare. Då fick hon se en skogsstuga.

Hon gick in och fann ett rum med sex små sängar. Hon vågade inte lägga sig i någon av dem, så hon kröp under en säng och låg på den hårda marken och tänkte sova där. Strax före solnedgången hörde hon ett prasslande ljud. Sex svanar flög in genom fönstret.

De landade på marken och blåste på varandra tills alla fjädrarna föll av. Deras svanhudar lossnade som skjortor. Flickan såg på dem och kände igen sina bröder. Hon blev överlycklig och kröp fram under sängen.

Bröderna blev också förtjusta över att se sin lilla syster, men deras glädje var kort. "Du kan inte stanna här", sade de. "Det här är ett rövarnäste. Om de kommer hem och finner dig kommer de att döda dig." "Men kan ni inte skydda mig?" frågade systern. "Nej", svarade de.

"Endast en kvarts timme varje kväll kan vi fälla av oss svanhudarna och vara i mänsklig gestalt. Efter det förvandlas vi tillbaka till svanar." Lillsystern grät. "Kan ni inte bli befriade?" frågade hon. "Ack nej", svarade de. "Villkoren är alltför hårda.

I sex år får du inte tala eller skratta. Under den tiden måste du sy sex små skjortor av stjärnört åt oss. Om ett enda ord lämnar dina läppar går allt ditt arbete förlorat." Just då var kvarten slut, och de flög ut genom fönstret som svanar.

Flickan var fast besluten att rädda sina bröder, även om det kostade henne livet. Hon lämnade stugan och gick djupt in i skogen. Hon satte sig i ett träd och tillbringade natten där. Nästa morgon samlade hon stjärnört och började sy.

Hon kunde inte tala med någon, och hon hade inte lust att skratta. Hon satt och såg bara på sitt arbete. Hon hade varit där en lång tid när kungen i det landet kom jagande i skogen. Hans jägare kom till trädet där flickan satt.

De ropade till henne: "Vem är du?" Hon svarade inte. "Kom ner", sade de. "Vi ska inte göra dig illa." Hon skakade bara på huvudet. De fortsatte att ställa frågor, så hon kastade ner sin gyllene halskedja i hopp om att tillfredsställa dem. Men de slutade inte.

Hon kastade ner sitt bälte, sedan sina strumpeband, och en efter en allt hon hade på sig tills hon bara hade sin särk kvar. Ändå gav jägarna inte upp. De klättrade upp i trädet, förde ner henne och ledde henne till kungen. Kungen frågade: "Vem är du?

Vad gör du i trädet?" Hon svarade inte. Han frågade på alla språk han kunde, men hon förblev tyst som en fisk. Hon var så vacker att kungen blev djupt förälskad i henne.

Han svepte sin mantel om henne, lyfte upp henne på sin häst och förde henne till sitt slott. Han klädde henne i rika kläder, och hon lyste som klar dag, men hon ville ändå inte tala.

Han satte henne bredvid sig vid bordet, och hennes blygsamma sätt behagade honom så mycket att han sade: "Jag ska gifta mig med denna kvinna och ingen annan." Efter några dagar vigdes de.

Men kungen hade en ond moder. Hon var missnöjd med äktenskapet och talade illa om den unga drottningen. "Vem vet var denna stumma varelse kommer ifrån?" sade hon. "Hon är inte värdig en kung!" Efter ett år födde drottningen sitt första barn.

Den gamla kvinnan tog barnet medan drottningen sov och smorde drottningens mun med blod. Sedan gick hon till kungen och anklagade drottningen för att vara en människoätare som äter barn. Kungen trodde inte på det. Han ville inte låta någon skada henne.

Drottningen satt och sydde på skjortorna och brydde sig inte om något annat. Nästa år födde hon ännu en vacker pojke. Den onda styvmodern använde samma knep igen. Men kungen kunde ändå inte tro något sådant. "Hon är alltför god och from för att göra det", sade han.

"Om hon inte vore stum och kunde försvara sig, skulle hennes oskuld vara uppenbar." När den gamla kvinnan stal det tredje nyfödda barnet och åter anklagade drottningen, sade drottningen inte ett ord till sitt försvar. Kungen hade inget annat val än att överlämna henne åt rättvisan.

Hon dömdes att brännas på bål.

När avrättningsdagen kom var det den sista dagen av de sex år under vilka hon inte fick tala eller skratta. Hon hade räddat sina kära bröder från förtrollningen. De sex skjortorna var färdiga, förutom att den sjätte saknade vänster ärm.

När hon fördes till bålet bar hon skjortorna över armen. När hon stod på plattformen och elden skulle tändas såg hon sig omkring.

Sex svanar kom flygande genom luften mot henne. Hennes hjärta hoppade av glädje.

Svanarna störtade ner så att hon kunde kasta skjortorna över dem. När skjortorna rörde deras kroppar föll svanhudarna av. Hennes bröder stod framför henne, levande och välbehållna, starka och vackra.

Endast den yngste brodern saknade sin vänstra arm, och i dess ställe hade han en svanvinge på axeln. De omfamnade och kysste varandra. Drottningen gick till kungen, som var djupt rörd. Hon började tala. "Käraste make, nu får jag tala och förkunna att jag är oskyldig.

Jag har blivit falskt anklagad." Hon berättade hur den gamla kvinnan hade tagit bort hennes tre barn och gömt dem. Barnen fördes till kungen, till hans stora glädje. Som straff bands den onda styvmodern vid bålet och brändes till aska.

Men kungen och drottningen och de sex bröderna levde lyckligt i frid i många år.