Sfinxens gåta

När Oidipus hade blivit vuxen, for han en gång till en fest. Där blev han så stolt och högmodig att en av de andra blev arg och ropade att han bara var ett hittebarn. Oidipus såg de förskrämda ansiktena omkring sig, och för första gången började han undra om han inte hade fått veta sanningen om sina föräldrar. Därför uppsökte han ett orakel för att få svar.

I stället för att ge honom ett rakt svar – något som oraklen sällan gjorde – sade rösten: »Oidipus, passa dig! Du är dömd att döda din far, gifta dig med din mor och föra olycka över din födelsestad! »

Förskräckt över denna spådom, och helt säker på att kungen och drottningen av Korinth var hans föräldrar, beslöt Oidipus att resa hemifrån för alltid. Han vågade inte ens gå in för att säga farväl till familjen, utan gav sig av ensam och till fots för att söka lyckan på andra håll.

Medan han gick, tänkte han på sina olyckor, och blev mycket bitter mot den grymma ödesgudinnan som han hade lärt sig att frukta. Han trodde att denna gudinna kunde styra allt som hon ville, och att det var hon som hade sagt att han skulle begå de förfärliga ogärningarna som han försökte undvika.

Efter flera dagars planlös vandring kom Oidipus slutligen till en vägkorsning. Där mötte han en gammal man som satt i en vagn, och framför sig hade han en härold som högmodigt bjöd Oidipus att vika för sin herre.

Eftersom Oidipus var uppfostrad som en prins, var han van vid att alla vek för honom. Han vägrade därför stolt att flytta sig. När härolden lyfte sin stav för att slå, drog Oidipus sitt svärd och dödade honom.

Den gamle mannen blev arg över denna våldshandling, steg ur vagnen och angrep Oidipus. Nu visste inte den unge mannen att det var hans far Laios som han mötte för första gången, så han kastade sig över honom och dödade honom också. Tjänarna dödades också när de i sin tur angrep honom. Så fortsatte Oidipus lugnt sin resa, utan att ana att den första delen av oraklets spådom hade blivit uppfylld.

Rätt efter denna strid kom Oidipus till staden Thebe. Gatorna var fulla av upprörda människor som pratade i munnen på varandra, och den unge prinsen fick snart veta orsaken till uppståndelsen.

Det visade sig att ett förfärligt monster som kallades Sfinxen hade slagit sig ner på en av huvudvägarna in till staden, och släppte ingen förbi som inte kunde svara på en gåta som den ställde. Djuret hade huvudet av en kvinna, kroppen av ett lejon och vingarna av en örn. Eftersom den åt upp alla som inte kunde gissa gåtan, var folk mycket rädda.

Många människor var redan dödade, för även om de modigaste männen hade gått ut för att döda den, hade de förlorat livet i försöket, för ingen kunde skada den utan att ha gissat den gåtfulla gåtan.

Kung Laios, som hoppades att få svar på gåtan från oraklet i Delfi, hade ridit iväg i sin vagn. Men folk blev ännu mer upprörda när en löpare kom springande in i staden och sade att kungen och alla hans tjänare hade blivit dödade av rövare, och att deras döda kroppar hade hittats mitt på vägen.

Oidipus brydde sig inte om denna nyhet, för han anade inte att den gamle mannen han hade dödat var kungen som alla älskade, och som de nu sörjde med högljudd klagan.

Han var däremot mycket intresserad av historien om Sfinxen, och var så säker på att han kunde gissa gåtan att han genast gav sig av för att finna monstret. Han gick modigt längs vägen tills Sfinxen stoppade honom och bad honom svara på denna gåta om han ville leva: »Vilket väsen går på fyra ben om morgonen, på två vid middagstid och på tre om kvällen? »

Efter några ögonblicks djup eftertanke svarade Oidipus att väsendet var människan. »För,» sade han, »i livets morgon, som barn, kryper människan på händer och knän; vid middagstid, i vuxen ålder, går den upprätt; och om kvällen, i ålderdomen, stödjer den sig på en stav.

»

Sfinxens gåta var gissad, och monstret visste att makten var över. Det försökte komma undan, men Oidipus släppte det inte. Han drog svärdet och tvingade det bakåt tills det föll utför ett stup, ner på de skarpa stenarna nedanför, och krossades.