Niels och jättarna

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 1 / 10
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

På en av de stora hedarna i Jylland, där träd inte växer eftersom jorden är sandig och vinden är stark, bodde en gång i tiden en man och hans hustru, med ett litet hus och några får, samt två söner som hjälpte dem att sköta flocken. Den äldre sonen hette Rasmus, och den yngre Niels. Rasmus nöjde sig med att sköta fåren, precis som hans far hade gjort före honom, men Niels hade en förkärlek för att vara jägare och var inte nöjd förrän han hade fått tag i ett gevär och lärt sig att skjuta. Det var visserligen bara ett gammalt flintlåsgevär med laddning framifrån, men Niels ansåg det vara en stor skatt och började skjuta på allt han kunde se. Han övade så mycket att han med tiden blev en fantastisk skytt, och hans skicklighet var känd även där han aldrig hade setts. Vissa människor sa att han inte var mycket mer än det, men de skulle ändra uppfattning med tiden.

Rasmus och Niels föräldrar var goda katoliker, och när de började bli gamla, kom modern på att hon gärna ville åka till Rom och träffa påven. De andra såg inte mycket poäng med det, men till slut fick hon sin vilja igenom: de sålde alla fåren, stängde huset och gav sig av till Rom till fots. Niels tog med sig sitt gevär.

"Vad ska du med det till?" sa Rasmus. "Vi har gott om att bära utan det också." Men Niels kunde inte vara nöjd utan sitt gevär och tog med sig det ändå.

Det var under den hetaste delen av sommaren som de började sin resa, så hett att de inte alls kunde färdas mitt på dagen, och de var rädda för att färdas på natten, eftersom de då kunde tappa bort sig eller råka ut för rövare. En dag, strax före solnedgången, kom de till ett värdshus som låg vid kanten av en skog.

"Vi gör bäst i att stanna här över natten," sa Rasmus.

"Vilken idé!" sa Niels, som började bli otålig över den långsamma takten de höll. "Vi kan inte färdas på dagen på grund av hettan, och vi stannar kvar här hela natten. Det kommer att ta lång tid innan vi kommer till Rom om vi fortsätter i den här takten."

Rasmus ville inte fortsätta, men de två äldre männen höll med Niels, som sa: "Nätterna är inte mörka, och snart går månen upp. Vi kan fråga på värdshuset här och få veta vilken väg vi borde ta."

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 2 / 10
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Så höll de ut ett tag till, men till slut kom de till en liten glänta i skogen, och här upptäckte de att vägen delade sig i två. Det fanns ingen vägvisare som kunde guida dem, och folket på värdshuset hade inte sagt åt dem vilken av de två vägarna de skulle ta.

"Vad ska vi göra nu?" sa Rasmus. "Jag tycker att vi skulle ha stannat kvar på värdshuset."

"Ingen skada skedd," sa Niels. "Natten är varm, och vi kan vänta här till morgonen. En av oss håller vakt till midnatt, och sedan väcker vi den andre."

Rasmus tog det första vakthavandet, och de andra lade sig ner för att sova. Det var mycket tyst i skogen, och Rasmus kunde höra hjortar, rävar och andra djur röra sig bland de prasslande bladen. När månen gick upp kunde han ibland se dem, och när en stor hjort kom helt nära honom tog han tag i Niels' gevär och sköt den.

Niels väcktes av skottet. "Vad är det där?" sa han.

"Jag har precis skjutit en hjort," sa Rasmus, mycket nöjd med sig själv.

"Det är ingenting," sa Niels. "Jag har ofta skjutit en sparv, vilket är mycket svårare att göra."

Det var nu nära midnatt, så Niels började sitt vaktpass, och Rasmus gick och lade sig. Det började bli kallare, och Niels började gå omkring lite för att hålla sig varm. Han upptäckte snart att de inte var långt från skogsbrynet, och när han klättrade upp i ett av träden där kunde han se ut över det öppna landskapet bortom. På lite avstånd såg han en eld, och bredvid den satt tre jättar, upptagna med soppa och kött. De var så enorma att skedarna de använde var stora som spadar, och gafflarna var lika stora som högafflar: med dessa lyfte de hela hinkar med soppa och stora köttstycken ur en enorm gryta som stod på marken mellan dem. Niels blev förbluffad och ganska rädd till en början, men han tröstade sig med tanken att jättarna var långt borta, och att om de kom närmare skulle han lätt kunna gömma sig bland buskarna.

Efter att ha tittat på dem ett litet tag började han dock att övervinna sin rädsla, och till slut klättrade han ner från trädet igen, fast besluten att hämta sitt gevär och spela några spratt med dem.

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 3 / 10
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När han hade klättrat tillbaka till sin tidigare position tog han god sikte och väntade tills en av jättarna just var i färd med att stoppa en stor köttbit i munnen. Bang! gick det från Niels gevär, och kulan träffade gaffelns skaft så hårt att spetsen hamnade i jättens haka, i stället för i munnen.

"Inga av dina trick", morrade jätten till den som satt bredvid honom. "Vad menar du med att slå till min gaffel på det sättet, och få mig att sticka mig själv?"

"Jag rörde aldrig din gaffel", sa den andre. "Försök inte att starta ett gräl med mig."

"Titta på den, då", sa den förste. "Tror du att jag stack den i min egen haka för skojs skull?"

De två blev så arga över saken att var och en erbjöd sig att slåss mot den andre där och då, men den tredje jätten agerade som medlare, och de återvände till sitt ätande.

Medan grälet pågick hade Niels laddat om geväret, och just när den andra jätten var på väg att stoppa en rejäl bit mat i munnen, pang! gick skottet igen, och gaffeln flög i tusen bitar.

Den här jätten var ännu argare än den förra, och ordväxlingen höll på att övergå i slagsmål, när den tredje jätten igen trädde emellan.

"Var inte dumma", sa han till dem. "Vad är det för mening med att börja slåss sinsemellan, när det är så nödvändigt att vi tre samarbetar och får övertaget över kungen i det här landet? Det blir en svår nog uppgift ändå, men det blir helt hopplöst om vi inte håller ihop. Sätt er ner igen, och låt oss äta färdigt; jag ska sitta mellan er, så att ingen av er kan skylla på den andre."

Niels var för långt borta för att höra vad de sa, men av deras gester kunde han gissa vad som hände, och tyckte att det var riktigt roligt.

"Tre gånger är tur", sa han för sig själv. "Jag ska skjuta en gång till."

Den här gången var det den tredje jättens gaffel som tog emot kulan och knäcktes av.

"Nå", sa han, "om jag vore lika dum som ni två, skulle jag också bli rasande, men nu börjar jag förstå vilken tid på dygnet det är, och jag ger mig av genast för att se vem det är som spelar oss dessa spratt."

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 4 / 10
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Så väl hade jätten observerat situationen, att trots att Niels klättrade ner från trädet så fort han kunde, för att gömma sig bland buskarna, var han precis nere på marken när fienden var över honom.

"Stanna där du är", sa jätten, "annars sätter jag min fot på dig, och det blir inte mycket kvar av dig efter det."

Niels gav vika, och jätten bar honom tillbaka till sina kamrater.

"Du förtjänar ingen nåd från oss", sa hans tillfångatagare, "men eftersom du är en så skicklig skytt kan du vara till stor nytta för oss, så vi ska skona ditt liv, om du gör oss en tjänst. Inte långt härifrån står ett slott, där kungens dotter bor; vi är i krig med kungen och vill få övertaget över honom genom att röva bort prinsessan, men slottet är så väl bevakat att det är omöjligt att ta sig in i det. Genom vår magi har vi försatt allt levande i slottet i sömn, utom en liten svart hund, och så länge den är vaken är vi inte bättre ställda än tidigare; för så snart vi börjar klättra över muren hör den oss, och dess skällande väcker alla de andra igen. Nu när vi har dig kan vi placera dig där du kan skjuta hunden innan den börjar skälla, och då kan ingen hindra oss från att få prinsessan i våra händer. Om du gör det ska vi inte bara låta dig gå fri, utan belöna dig rikligt."

Niels var tvungen att samtycka, och jättarna gav sig genast iväg mot slottet. Det var omgivet av en mycket hög vall, så hög att inte ens jättarna kunde nå toppen av den. "Hur ska jag ta mig över den?", sa Niels.

"Ganska enkelt", sa den tredje jätten. "Jag ska kasta upp dig på den."

"Nej tack", sa Niels. "Jag skulle kunna falla ner på andra sidan eller bryta benet eller nacken, och då skulle hunden inte bli skjuten trots allt."

"Ingen risk för det", sa jätten. "Vallen är ganska bred på toppen och täckt av långt gräs, så du kommer att landa mjukt som om du föll ner i en fjädersäng."

Niels var tvungen att tro honom och lät jätten kasta upp honom. Han landade på fötterna helt oskadd, men den lilla svarta hunden hörde smällen och rusade genast ut ur sin kennel. Den höll precis på att öppna munnen för att skälla, när Niels sköt, och den föll död på plats.

"Gå ner på insidan nu", sa jätten, "och se om du kan öppna grinden åt oss."

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 5 / 10
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Niels tog sig ner till gården, men på vägen till den yttre porten befann han sig vid ingången till slottets stora sal. Dörren var öppen, och salen var strålande upplyst, även om det inte syntes någon där. Niels gick in och tittade sig omkring: på väggen hängde ett enormt svärd utan skida, och under det stod ett stort dryckeshorn, förgyllt med silver. Niels gick närmare för att titta på dem och såg att hornets silverkant var försedd med inskriptioner: när han tog ner det och vände det fann han att inskriften löd:

Den som dricker vinet jag håller kan hantera svärdet som hänger ovanför; Låt honom då använda det för det rätta, och vinna en kunglig jungfrus kärlek.

Niels tog bort hornets silverpropp och drack lite av vinet, men när han försökte ta ner svärdet upptäckte han att han inte kunde röra det. Så hängde han upp hornet igen och gick längre in i slottet. "Jättarna kan vänta lite", sa han.

Snart kom han till en sal där en vacker prinsessa låg och sov i en säng, och på ett bord vid hennes sida låg en näsduk med guldkant. Niels rev sönder den och lade ena halvan i fickan, medan den andra halvan låg kvar på bordet. På golvet såg han ett par guldbroderade tofflor, och även en av dem lade han i fickan. Sedan gick han tillbaka till salen och tog ner hornet igen. "Kanske måste jag dricka upp allt som finns i det innan jag kan röra svärdet", tänkte han; så tog han det till munnen igen och drack tills det var helt tomt. När han hade gjort det kunde han hantera svärdet med största lätthet och kände sig stark nog att göra vad som helst, till och med att slåss mot jättarna han hade lämnat utanför, som utan tvekan undrade varför han inte hade öppnat porten för dem tidigare.

Att döda jättarna, tänkte han, skulle vara att använda svärdet för det rätta; men att vinna prinsessans kärlek var något som en son till en fattig fårbonde inte behövde hoppas på.

När Niels kom till slottets port upptäckte han att det fanns en stor dörr och en liten, så han öppnade den lilla.

"Kan du inte öppna den stora dörren?" sa jättarna. "Vi får knappt plats att komma in genom den här."

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 6 / 10
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Stängerna är för tunga för mig att dra upp," sa Niels. "Om ni böjer er lite kan ni mycket väl komma in här." Den första jätten böjde sig följaktligen ner och kom in i en böjd ställning, men innan han hann räta upp ryggen igen svingade Niels svärdet, och iväg flög jättens huvud. Att knuffa undan kroppen när den föll var en barnlek för Niels, så stark hade vinet gjort honom, och den andra jätten fick samma behandling när han kom in. Den tredje var långsammare med att komma, så Niels ropade åt honom: "Skynda dig!" sa han. "Du måste vara den äldsta av de tre, eftersom du är så långsam i dina rörelser, men jag kan inte vänta här länge; jag måste tillbaka till mitt eget folk så snart som möjligt." Så kom även den tredje in, och möttes av samma öde. Av berättelsen framgår att jättarna inte fick en rättvis chans!

Vid den här tiden började dagen gry, och Niels tänkte att hans folk kanske redan letade efter honom, så i stället för att vänta och se vad som hände vid slottet sprang han iväg till skogen så fort han kunde, med svärdet i handen. Han fann de andra fortfarande sovande, så han väckte dem, och de gav sig återigen iväg på sin resa. Om nattens äventyr sa han inte ett ord, och när de frågade var han hade fått svärdet pekade han bara i riktning mot slottet och sa: "Där borta." De trodde att han hade hittat det och ställde inga fler frågor.

När Niels lämnade slottet stängde han dörren efter sig, och den smällde igen med ett sådant brak att portvakten vaknade. Han kunde knappt tro sina ögon när han såg de tre huvudlösa jättarna ligga i en hög på gårdsplanen, och han kunde inte föreställa sig vad som hade hänt. Hela slottet väcktes snart, och sedan undrade alla över händelsen: snart stod det klart att kropparna tillhörde kungens stora fiender, men hur de hade hamnat där och i det tillståndet var en fullständig gåta. Man lade då märke till att dryckeshörnet var tomt och att svärdet var borta, medan prinsessan rapporterade att hälften av hennes näsduk och en av hennes tofflor hade försvunnit. Hur jättarna hade dödats verkade nu lite tydligare, men vem som hade gjort det var lika stor en gåta som tidigare.

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 7 / 10
# chapter_page: 7
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Den gamle riddaren som hade ansvaret för slottet sade att enligt hans mening måste det ha varit någon ung riddare som genast hade gett sig iväg till kungen för att göra anspråk på prinsessans hand. Detta lät troligt, men budbäraren som skickades till hovet återvände med nyheten att ingen där visste något om saken.

"Vi måste hitta honom, hur som helst," sade prinsessan. "För om han är villig att gifta sig med mig kan jag inte i heder och ära vägra honom, efter vad min far skrev på hornet." Hon rådgjorde med sin fars visaste män om vad som borde göras, och bland annat rådde de henne att bygga ett hus vid landsvägen och sätta upp följande inskription över dörren: "Den som vill berätta sin livshistoria får stanna här i tre nätter utan kostnad." Detta gjordes, och många märkliga berättelser berättades för prinsessan, men ingen av resenärerna sa ett ord om de tre jättarna.

Under tiden trampade Niels och de andra vidare mot Rom. Hösten gick, och vintern hade precis börjat när de kom fram till foten av en stor bergskedja som tornade upp sig mot himlen. "Måste vi gå över dessa?" sade de. "Vi kommer att frysa ihjäl eller begravas i snön."

"Här kommer en man," sade Niels. "Låt oss fråga honom om vägen till Rom." Det gjorde de, och fick veta att det inte fanns någon annan väg.

"Är det långt kvar än?" sa de äldre, som började bli utmattade av den långa resan. Mannen höll upp sin fot så att de kunde se sulan på hans sko; den var utnöten till papperstunthet, och det fanns ett hål i mitten av den.

"Dessa skor var helt nya när jag lämnade Rom," sa han, "och se på dem nu; det säger er om ni är långt därifrån eller inte."

Detta gjorde de äldre så nedslagna att de gav upp all tanke på att fullfölja resan, och önskade bara att få återvända till Danmark så snabbt som möjligt. På grund av vintern och de dåliga vägarna tog återresan längre tid än själva färden dit, men till slut befann de sig inom synhåll från skogen där de hade sovit tidigare.

"Vad är det här?" sa Rasmus. "Här står ett stort hus som har byggts sedan vi senast passerade här."

"Så är det," sa Peter; "låt oss stanna över natten här."

"Nej, det har vi inte råd med," sa de äldre; "det skulle bli för dyrt för sådana som vi."

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 8 / 10
# chapter_page: 8
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Men när de såg vad som stod skrivet över dörren, blev de alla mycket glada över att få övernattning gratis. De togs väl emot, och fick så mycket uppmärksamhet att de äldre blev riktigt generade av det.

När de väl hade fått tid att vila sig, kom prinsessans förvaltare för att höra deras historia.

"Ni såg vad som stod skrivet över dörren," sa han till fadern. "Berätta för mig vilka ni är och vad er historia har varit."

"Herregud, jag har inget av betydelse att berätta för er," sa den äldre mannen, "och jag är säker på att vi aldrig skulle ha tagit oss friheten att besvära er alls om det inte hade varit för den yngste av våra två söner här."

"Det behöver ni inte bry er om," sa förvaltaren; "ni är mycket välkomna, bara ni berättar er livshistoria för mig."

"Jo, jo, det ska jag göra," sa han, "men det finns inget att berätta om det. Min fru och jag har bott hela våra liv på en hed i norra Jylland, ända tills förra året, då hon fick lust att åka till Rom. Vi gav oss iväg med våra två söner, men vände om långt innan vi kom dit, och nu är vi på väg hem igen. Det är hela min egen historia, och våra två söner har bott hos oss hela sina liv, så det finns inget mer att berätta om dem heller."

"Jo, det finns," sa Rasmus; "när vi var på väg söderut sov vi en natt i skogen här i närheten, och jag sköt en hjort."

Hovmästaren var så van vid att höra historier som inte hade någon betydelse att han tyckte det var meningslöst att gå vidare med det här, men han rapporterade till prinsessan att de nyanlända inte hade något att berätta.

"Har ni frågat ut dem alla?" sa hon.

"Nja, nej; inte direkt," sa han; "men fadern sa att ingen av dem kunde berätta mer för mig än vad han själv hade gjort."

"Ni börjar bli slarviga," sa prinsessan; "jag ska gå och prata med dem själv."

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 9 / 10
# chapter_page: 9
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Niels kände igen prinsessan så snart hon kom in i rummet och blev mycket orolig, för han antog genast att allt detta var ett knep för att avslöja den person som hade rymt med svärdet, skon och halva näsduken, och att det skulle gå illa för honom om han blev upptäckt. Så berättade han sin historia ungefär på samma sätt som de andra (Niels var inte särskilt noggrann), och trodde att han hade undgått ytterligare problem, när Rasmus kom med sitt inlägg. "Du har glömt något, Niels," sa han; "du minns väl att du hittade ett svärd här i närheten den natten jag sköt hjorten."

"Var är svärdet?" sa prinsessan.

"Jag vet," sa hovmästaren; "jag såg var han lade ner det när de kom in," och iväg gick han för att hämta det, medan Niels undrade om han skulle kunna fly under tiden. Innan han hade hunnit bestämma sig var dock hovmästaren tillbaka med svärdet, som prinsessan genast kände igen.

"Var har du fått det här ifrån?" sa hon till Niels.

Niels var tyst och undrade vad det vanliga straffet var för en fattig fårbonde som hade oturen att föda en prinsessa och stjäla saker från hennes sovrum.

"Se vad mer han har på sig," sa prinsessan till hovmästaren, och Niels var tvungen att låta sig kroppsvisiteras: ur en ficka kom en guldbroderad toffel, och ur en annan den ena halvan av en guldkantad näsduk.

"Det räcker," sa prinsessan; "nu behöver vi inte ställa fler frågor. Skicka genast efter min far, kungen."

"Snälla, låt mig gå," sa Niels; "jag har åtminstone gjort dig lika mycket nytta som skada."

"Vem har sagt något om att göra skada?" sa prinsessan. "Du måste stanna här tills min far kommer."

# book_id: global-gutenberg-translation-da44449ea89f4110b572980e50085821
# book_title: Niels och jättarna
# chapter_id: 1-niels-och-jattarna
# chapter_title: Niels och jättarna
# book_page: 10 / 10
# chapter_page: 10
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Sättet som prinsessan log när hon sa detta gav Niels ett visst hopp om att allt kanske ändå inte skulle bli så illa för honom, och han kände sig ännu mer uppmuntrad när han tänkte på orden som var ingraverade på hornet, även om den sista raden fortfarande verkade för bra för att vara sann. Men snart löste kungens ankomst frågan: prinsessan var villig, och det var Niels också, och inom några dagar ringde bröllopsklockorna. Niels hade vid det laget blivit adlad till greve, och såg lika stilig ut som någon av dem när han var klädd i sina fulla ceremonidräkter. Inom kort dog den gamle kungen, och Niels blev kung efter honom; men huruvida hans far och mor stannade kvar hos honom, återvände till hedmarkerna i Jylland eller skickades till Rom i en vagn med fyra hästar är något som alla historiker om hans regeringstid har glömt att nämna.