Den gamle mannen som förlorade sin vårtor

# book_id: global-gutenberg-translation-4d70dc954f3c499f9cb571e29aadbf3d
# book_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# chapter_id: 1-den-gamle-mannen-som-forlorade-sin-vartor
# chapter_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# book_page: 1 / 6
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

För många, många år sedan levde det en vänlig, gammal man som hade en stor knöl som växte på hans högra kind. Den var lika stor som en tennisboll och fick hans ansikte att se konstigt ut. Knölen besvärade honom oerhört, och under många år ägnade han all sin tid och alla sina pengar åt att försöka bli av med den. Han provade allt han kunde komma på. Han besökte många läkare, både nära och långt borta, och tog alla möjliga mediciner, både inuti och utvärtes. Men ingenting hjälpte. Knölen växte bara större och större, tills den nästan var lika stor som hans ansikte. I förtvivlan gav han upp hoppet om att någonsin bli av med den och resignerade sig till att bära den resten av livet.

En dag tog veden i hans kök slut. Hans fru behövde lite genast, så den gamle mannen tog sin yxa och gav sig iväg till skogen i bergen inte långt från hans hem. Det var en fin dag i början av hösten, och den gamle mannen njöt av den friska luften och hade ingen brådska att komma tillbaka. Hela eftermiddagen gick snabbt medan han höll på att hugga ved, och han samlade ihop en rejäl hög att ta med sig hem. När dagen började dala mot kvällen vände han ansiktet hemåt.

Han hade inte kommit långt nerför bergsstigen när himlen mulnade till och regnet började falla tungt. Han letade efter skydd, men det fanns inte ens en kolbrännarehydda i närheten. Till slut upptäckte han ett stort hål i stammen på ett ihåligt träd. Hålet satt nära marken, så han kröp lätt in och satte sig, i hopp om att det bara var ett regnskur och att vädret snart skulle klarna.

# book_id: global-gutenberg-translation-4d70dc954f3c499f9cb571e29aadbf3d
# book_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# chapter_id: 1-den-gamle-mannen-som-forlorade-sin-vartor
# chapter_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# book_page: 2 / 6
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Men till sin besvikelse föll regnet allt tätare, och till slut bröt ett våldsamt åskväder ut över berget. Åskan mullrade så högt och blixtarna lyste så starkt att den gamle mannen knappt kunde tro att han fortfarande var vid liv. Han trodde att han skulle dö av skräck. Till slut klarnade himlen, och hela landskapet lyste i den nedgående solens strålar. Den gamle mannens humör förbättrades när han tittade ut över den vackra skymningen, och han var på väg att kliva ut ur sitt gömställe när han hörde ljudet av närmande fotsteg. Han trodde att hans vänner hade kommit för att hitta honom och var glad över tanken på att ha sällskap på vägen hem. Men när han tittade ut, blev han förbluffad över att se, inte sina vänner, utan hundratals demoner som kom emot honom! Ju mer han tittade, desto mer förbluffad blev han.

Vissa var stora som jättar, andra hade enorma ögon som var oproportionerliga i förhållande till deras kroppar, andra hade absurt långa näsor, och vissa hade så breda munnar att de verkade sträcka sig från öra till öra. Alla hade horn som växte på deras pannor. Den gamle mannen blev så förvånad att han tappade balansen och föll ur det ihåliga trädet. Lyckligtvis såg demonerna honom inte eftersom trädet stod i bakgrunden, så han tog sig upp och smög tillbaka in.

Medan han satt där och undrade när han skulle kunna gå hem, hörde han ljudet av glad musik, och några av demonerna började sjunga. ”Vad gör dessa varelser?” sa den gamle mannen till sig själv. ”Jag ska titta ut; det låter roligt.”

När han kikade ut såg han demonledaren sitta med ryggen mot just det träd där den gamle mannen gömde sig, och alla de andra demonerna satt runt omkring, vissa drack och andra dansade. Mat och vin var utspridda på marken, och demonerna verkade uppenbart hålla en stor fest och roa sig oerhört. Den gamle mannen skrattade åt deras märkliga upptåg. ”Så roligt det här är!” mumlade han för sig själv. ”Jag är ganska gammal, men jag har aldrig sett något så märkligt i hela mitt liv.”

# book_id: global-gutenberg-translation-4d70dc954f3c499f9cb571e29aadbf3d
# book_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# chapter_id: 1-den-gamle-mannen-som-forlorade-sin-vartor
# chapter_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# book_page: 3 / 6
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Han var så intresserad och upphetsad av att titta på demonerna att han glömde sig själv och klev ut ur trädet för att stå och titta. Demonledaren höll just på att dricka en stor kopp sake och tittade på en av demonerna dansa. Efter ett tag sa han med en uttråkad min: ”Din dans är ganska monoton. Jag är trött på att titta på den. Finns det ingen bland er som kan dansa bättre än den här killen?”

Nu hade den gamle mannen älskat att dansa hela sitt liv och var mycket skicklig på det, och han visste att han kunde dansa mycket bättre än demonen. ”Skall jag gå och dansa inför dessa demoner och låta dem se vad en människa kan göra? Det kan vara farligt, för om jag inte behagar dem kan de döda mig”, tänkte han för sig själv. Men hans kärlek till dansen övervann snart hans rädsla. Inom några minuter kunde han inte längre hålla sig och kom fram inför hela demonförsamlingen och började dansa genast. Medveten om att hans liv kunde bero på att han behagade dessa märkliga varelser, lade han all sin skicklighet och uppfinningsrikedom i uppträdandet.

Demonerna blev först förvånade över att se en man som så djärvt anslöt sig till deras nöje, och sedan vändes deras förvåning till beundran. ”Så märkligt!” utbrast den hornprydde ledaren. ”Jag har aldrig sett en så skicklig dansare förut! Han dansar underbart!”

När den gamle mannen var färdig, sa den store demonen: ”Tack så mycket för din underhållande dans. Nu vill vi be dig göra oss den äran att dricka en kopp vin med oss”, och han räckte honom sin största kopp. Den gamle mannen tackade ödmjukt: ”Jag hade inte väntat mig sådan vänlighet från Ers Höghet. Jag är rädd att jag bara har stört ert trevliga sällskap med min dåliga dans.”

”Nej, nej”, svarade den store demonen. ”Du måste komma ofta och dansa för oss. Din skicklighet har gett oss stort nöje.” Den gamle mannen tackade honom igen och lovade att göra det. ”Kommer du igen imorgon, gamle man?” frågade demonen. ”Det ska jag verkligen”, sa den gamle mannen. ”Då måste du lämna någon garanti för ditt löfte till oss”, sa demonen. ”Vad du vill”, sa den gamle mannen.

# book_id: global-gutenberg-translation-4d70dc954f3c499f9cb571e29aadbf3d
# book_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# chapter_id: 1-den-gamle-mannen-som-forlorade-sin-vartor
# chapter_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# book_page: 4 / 6
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

“Nu, vad är det bästa han kan lämna kvar hos oss som ett löfte?” frågade demonen och tittade sig omkring. En av demonens tjänare, som knäböjde bakom hövdingen, sa: “Det tecken han lämnar måste vara det viktigaste han äger. Jag ser att den gamle mannen har en knöl på sin högra kind. Dödliga män anser en sådan knöl vara mycket lyckobringande. Låt min herre ta knölen från den gamle mannens högra kind, och han kommer säkert att komma tillbaka i morgon, om bara för att få tillbaka den.”

“Du är mycket klok,” sa demonhövdingen och nickade godkännande med sina horn. Sedan sträckte han ut en hårig arm och en kloformad hand och tog den stora knölen från den gamle mannens högra kind. Konstigt nog lossnade den lika lätt som ett moget plommon från ett träd vid demonens beröring, och sedan försvann den glada demonflocken plötsligt.

Den gamle mannen var förvirrad av allt som hade hänt. Ett ögonblick visste han knappt var han befann sig. När han insåg vad som hade hänt, blev han glad över att upptäcka att knölen som hade vanställt honom i så många år hade försvunnit utan någon smärta. Han sträckte upp handen för att känna efter om något ärr fanns kvar, men hans högra kind var lika slät som den vänstra.

Solen hade för länge sedan gått ner, och den unga månen hade stigit som en silverhalvmåne på himlen. Den gamle mannen insåg plötsligt hur sent det var och skyndade sig hem. Han smekte sin högra kind hela vägen, som för att bekräfta sin lycka.

Han var så glad att han inte kunde gå lugnt – han sprang och dansade hela vägen hem.

Han fann sin fru mycket orolig, undrande vad som hade hållit honom så sen. Han berättade snart för henne allt som hade hänt sedan han hade lämnat hemmet den eftermiddagen. Hon var precis lika glad som sin make när hon såg att den fula knölen hade försvunnit, för i sin ungdom hade hon varit stolt över hans vackra utseende, och knölen hade varit en daglig sorg för henne.

Nu bodde det intill detta goda, gamla par en ond och obehaglig gammal man. Han hade också i många år plågats av en knöl på sin vänstra kind, och han hade också försökt allt för att bli av med den, men utan resultat.

# book_id: global-gutenberg-translation-4d70dc954f3c499f9cb571e29aadbf3d
# book_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# chapter_id: 1-den-gamle-mannen-som-forlorade-sin-vartor
# chapter_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# book_page: 5 / 6
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Han hörde genast, genom tjänaren, om sin grannes lycka, så han kom på besök samma kväll och bad sin vän berätta allt om hur han hade förlorat klumpen. Den gode gamle mannen berättade för sin obehaglige granne allt som hade hänt. Han beskrev platsen där han skulle hitta det ihåliga trädet och rådde honom att vara där sent på eftermiddagen, runt solnedgången.

Den gamle grannen gav sig iväg redan nästa eftermiddag och kom, efter att ha letat runt en stund, till det ihåliga trädet precis som hans vän hade beskrivit. Han gömde sig och väntade på skymningen.

Precis som han hade blivit tillsagd kom demonernas skara vid den timmen och höll en fest med dans och sång. När detta hade pågått ett tag tittade demonernas ledare sig omkring och sa: ”Det är nu dags för den gamle mannen att komma, som han lovade oss. Varför kommer han inte?”

När den andre gamle mannen hörde dessa ord sprang han ut ur sitt gömställe i trädet och knäböjde inför Onin och sa: ”Jag har väntat länge på att ni skulle tala!”

”Ah, du är den gamle mannen från igår”, sa demonledaren. ”Tack för att du kom. Du måste snart dansa för oss.” Den gamle mannen reste sig, öppnade sin fläkt och började dansa. Men han hade aldrig lärt sig att dansa och visste ingenting om de rätta gestikulationerna och stegen. Han trodde att vad som helst skulle behaga demonerna, så han hoppade bara runt, vinkade med armarna och stampade med fötterna, och imiterade vilken dans han än hade sett.

Demonerna var mycket missnöjda med hans uppträdande och sa sinsemellan: ”Så dåligt han dansar idag!” Sedan sa demonledaren till honom: ”Din uppträdning idag är helt annorlunda än gårdagens. Vi vill inte se mer av sådan dans. Vi ger dig tillbaka den pant du lämnade hos oss. Du måste ge dig iväg genast.”

# book_id: global-gutenberg-translation-4d70dc954f3c499f9cb571e29aadbf3d
# book_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# chapter_id: 1-den-gamle-mannen-som-forlorade-sin-vartor
# chapter_title: Den gamle mannen som förlorade sin vårtor
# book_page: 6 / 6
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Med dessa ord tog han fram från ett veck i sin klänning den knöl han hade tagit från ansiktet på den gamle mannen som hade dansat så bra dagen innan och kastade den mot den gamle mannens högra kind som stod framför honom. Knölen fäste sig omedelbart vid hans kind, lika fast som om den alltid hade suttit där, och alla försök att dra bort den var meningslösa. Den onde gamle mannen, i stället för att bli av med knölen på vänster kind som han hade hoppats, upptäckte till sin bestörtning att han genom sitt försök att bli av med den första hade fått ytterligare en på höger kind.

Han höll upp ena handen och sedan den andra vid vardera sidan av sitt ansikte för att försäkra sig om att han inte drömde en hemsk mardröm. Nej, säkert nog satt det nu en stor knöl på höger sidan av hans ansikte precis som på vänster. Demonerna hade alla försvunnit, och det fanns inget annat för honom att göra än att gå hem. Han var en ömklig syn, för hans ansikte, med de två stora knölarna, en på varje sida, liknade just en japansk pumpa.