Ett gåtfullt inbrott

# book_id: global-gutenberg-translation-2106181cd0194462bce6b59c5c2c1111
# book_title: Ett gåtfullt inbrott
# chapter_id: 1-ett-gatfullt-inbrott
# chapter_title: Ett gåtfullt inbrott
# book_page: 1 / 7
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Greve Campnell hade just återhämtat sig från en influensafall när hans tjänare en dag meddelade att den unge greven Georg Carman gärna ville tala med honom.

Det slog genast detektiven att greven såg ännu mer nervös ut än vanligt.

»En förbannad historia i natt, herr Campnell! Inbrott, en jäkla affär!«

»Är det allt ni har att berätta?«

»Ja, naturligtvis – är det kanske inte tillräckligt?« Han satte sig. »Ni förstår, inbrottet gäller Villa »Azalea«, där min väninna, fröken Tonny Darling, bor.«

Detektiven kände både till huset och damen.

Greven fortsatte: »Smyckena är stulna – de som jag har gett henne! Jag har betalat en ofantlig summa pengar för dem en gång i tiden, för hon måste ju ha dem... Nå, det är inte det värsta!«

»Vad då?«

»Jag kan sannerligen inte vända mig till det trubbiga polisen i den här affären. Kan jag lita på er?«

»Naturligtvis. Gå nu bara rakt på sak!«

»Bra.« Greven flyttade lite på stolen. »Jag gav henne en gång i tiden ett skriftligt äktenskapslöfte, som hon förvarade längst ner i sin smyckeskrin. Skrinet är borta! Vad ska jag göra? Just nu, när min familj äntligen har hittat en lämplig partner åt mig...

«

Detektiven såg fadern, greven av Hammersmiths ansikte för sig – den gamle, korrekte adelsmannen.

»Ja, visst är det obehagligt för er...«

»Mellan oss sagt, herr detektiv!« Greven flyttade sin stol närmare och viskade: »Hon och jag har varit lite oense på sistone. Det skulle inte alls förvåna mig om hon själv är tjuven! Alltså har hon bara låtsats att det var ett inbrott och gett en av sina vänner mitt fatala äktenskapslöfte som vapen mot mig.«

»Har ni något att stödja er på i den uppfattningen?«

»Inte ett dugg; men jag skulle kunna tänka mig det.«

»Vem bor i huset förutom fröken Darling?«

»Hon bor där ensam med sin tjänsteflicka.«

»Vad saknas förutom dokumentet och smyckena?«

»Jag har ingen aning. Jag vet bara vad hon har berättat för mig. Jag kommer precis därifrån. Åh, hon är nog fruktansvärt listig.«

Detektiven reste sig.

»Ja, ja – jag ska komma ut till villan så snart jag får tid. Kanske vill ni möta mig där ute.«

»Ja – jo, det ska jag. Tack ska ni ha!»

Och så gick han.

* * * * *

# book_id: global-gutenberg-translation-2106181cd0194462bce6b59c5c2c1111
# book_title: Ett gåtfullt inbrott
# chapter_id: 1-ett-gatfullt-inbrott
# chapter_title: Ett gåtfullt inbrott
# book_page: 2 / 7
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Tjenern hade knappt låtit den förvirrade unge greven gå ut, då han meddelade detektiven ett nytt besök. Det var en herre som vägrade att uppge sitt namn för tjänaren.

»Fråga vad han vill mig?«

En hes röst avbröt samtalet mellan Campnell och tjänaren.

»Det ska jag nog själv berätta för herr greven!«

Svaret kom från en man som utan vidare hade smugit sig in.

Detektiven granskade honom – och kände igen en känd bandit, Hiles. Dessutom var mannen upprörd och full som en kanon.

»Gå bara!«

Tjänaren gick.

»Vad vill ni? Men snabbt!«

Mannen var en liten, underviktig proletär på tjugofyra år. I ena handen bar han en vanlig svart handväska. Han verkade vara rasande arg, i ögonblicket knappast vid sina sinnens fulla bruk.

»Ja, där går han!« Mannen tittade ner på gatan. »Se upp att han inte intalar er för mycket. »Greve Georg Carman« kallar han sig – jo, han är en härlig kavaler!«

Detektivens munterhet växte.

»Känner ni honom?«

»Ja, det gör jag visst. Hans fader äger miljoner, och så går sonen runt och tar brödet ur munnen på hederliga folk.«

»Så–å? Vad har han då gjort?«

»Gjort! Han har spelat ett så gement spratt med mig att jag inte hade vågat göra det ens mot en blind hankatt. Jag vet att han har varit här – jag har hållit ögonen på honom nere på gatan. Han kom för att berätta att det hade varit inbrott på den rönna han kallar Villa »Azalea«. – Nu ska jag berätta för er vem som har gjort det, fastän jag inte ville säga det till honom. Jag har gjort det!«

Detektivens munterhet växte.

»Ni är en öppen karaktär, måste jag säga! Ni gjorde alltså inbrott i villan i natt?«

»Ja, naturligtvis! Jag har hört att ni kallar er detektiv!« Han skrattade hånfullt: »Vem tror ni är rädd för er? Ni liknar en simpel polisbetjänt.«

»Ja, mon inte ni hade behövt en sådan, käre man?«

»För min skull gärna! Jag hamnar ändå i finkan. Jag längtar snart dit! Jag ska stå till svars för vad jag har sagt.«

Mannen tvekade lite, sedan fortsatte han:

»Jag har gjort förstudier där ute vid villan i en månads tid, för när jag gör något, så gör jag det ordentligt.«

# book_id: global-gutenberg-translation-2106181cd0194462bce6b59c5c2c1111
# book_title: Ett gåtfullt inbrott
# chapter_id: 1-ett-gatfullt-inbrott
# chapter_title: Ett gåtfullt inbrott
# book_page: 3 / 7
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Det är pokkers solidt byggt, det där skuret. Nå, i natt stod slaget! När jag hade tagit vad jag ville, bestämde jag mig för att gå ut genom fönstret i ett litet rum med vita väggar, men på ett bord därinne upptäckte jag en flaska och ett glas. Självklart ville jag ta en klunk och ställde ner min väska. – –

Och så kan ni tänka er, herre: När jag stod där i mörkret och skulle till att svalka mig, lystes rummet plötsligt upp av ett äckligt sken, och jag såg greve Carman själv stå och stirra på mig.

Det hela varade bara ett ögonblick – både synen och ljuset. Men jag hade sett nog. Jag ville inte stanna längre och kanske tvingas ge en förklaring, så jag hoppade ut genom fönstret. « Därmed såg han utmanande på Campnell.

»Vill ni verkligen få mig att tro att Carman såg er, men inte gjorde något försök att ta er?«

»Det hade han nog kommit dåligt undan med. Men han har gjort något mycket värre! – När jag kom hem och skulle öppna min väska för att glädja mig åt mina stulna skatter, var jag nära att få ett sammanbrott. Jag hade fyllt väskan med underbara diamantsmycken och andra juveler – och nu ska ni se vad jag hittade i den!«

Han satte väskan på bordet och öppnade den.

Det var onekligen ett besynnerligt innehåll för en inbrottstjuv.

»Har ni kanske någonsin sett maken?« fortsatte tjuven. »Gammalt bröd och fläskbitar och avgnagda köttben och ostskorpor . . . som om jag hade varit en hungrig man som behövde en usel måltid.«

»Får jag fråga: menar ni att man på villan har tagit smyckena ur er väska och lagt detta i stället?«

»Jag menar helt enkelt att min egen väska har blivit snappad. Den här väskan liknar bara min! Jag såg det först när det var för sent. Det är naturligtvis den avskyvärde greven som har orsakat olyckan! Att han kunde göra något sådant . . .«

* * * * *

Villa »Azalea« låg i en skog och var omgiven av höga träd.

Fröken Darling var en mycket vacker dam, och hennes klädsel var alltid elegant och lyxig. Hon kunde ibland vara kall som is, och just idag, när detektiven kom, var damen i ett av sina mest frusna humör.

Hon låg på en soffa i sitt eleganta vardagsrum. När tjänsteflickan släppte in honom, betraktade hon honom likgiltigt.

»Vad har jag er att tacka för . . . «

# book_id: global-gutenberg-translation-2106181cd0194462bce6b59c5c2c1111
# book_title: Ett gåtfullt inbrott
# chapter_id: 1-ett-gatfullt-inbrott
# chapter_title: Ett gåtfullt inbrott
# book_page: 4 / 7
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Ett inbrott som måste ha ägt rum här i natt.«

»Ja, så där,« lät det likgiltigt. »Carman har nog skickat bud efter er. Han kunde faktiskt ha besparat sig besväret, för jag känner till allt.«

»Gör ni det, fröken? Har något nytt upptäckts?«

»Nej –. Det finns nämligen inget att upptäcka. Tror ni kanske att Carman kan lura mig? Inbrott!« Hon skrattade på sitt kalla, hånfulla sätt. »Han är själv inbrottstjuven.«

»Så–å?«

»Ja, om han hade varit i pengatrang, hade jag förlåtit honom om han tog mina juveler. Men detta! Att stjäla sitt eget äktenskapslöfte till mig –.«

Detektiven satte sig till rätta.

»Får jag fråga, fröken, har ni en förteckning över de juveler som har försvunnit?«

»Ja, det har jag verkligen. Han ska nog få känna av det, om han pantsätter dem.«

»Vaknade ni i natt?

«

»Nej, jag måste erkänna att han var tystlåten under sitt framträdande. Fast det är ju mycket möjligt att han hade en medhjälper.«

Det ringde på dörrklockan.

»Det är nog Carman.« Campnell vände sig mot frökenen. »Det vill jag säga er: han är oskyldig!«

Frökennans kyla verkade plötsligt försvinna. Nervöst reste hon sig från soffan.

»Vad menar ni med det?« Ögonen gnistrade.

»Vad jag säger.«

»Åh, ni män!« Hon stampade i golvet. »Ni håller ihop genom tjockt och tunt och tror att ni kan lura oss kvinnor. Men ibland har ni faktiskt fel. Säg bara till honom att om han inte lämnar tillbaka dokumentet senast i kväll, går jag till hans far, så får vi se!«

Frökenen gick majestätiskt mot dörren. När hon nådde den, visade sig Carman. Han stirrade på henne.

»Är det något fel?«

»Åh, låt bli att ställa till med bråk«, svarade fröken Darling och försvann ut ur rummet.

Carman gick fram till detektiven och viskade: »Tror ni att hon har gjort det?«

»Hon säger att det är du själv!«

»Jag? – Jag har inte varit här i närheten hela natten.«

»Är du säker på det?«

Mannen sänkte blicken för detektivens skarpa blick.

»Ja, självklart är jag säker –«

»Visa mig lite runt, vad?«

»Ja, gärna. Förresten finns det inget att se.«

Undersökningen var då också snart avslutad.

»Det måste vara här killen bröt sig in«, berättade Carman, när de stod i det vita rummet.

# book_id: global-gutenberg-translation-2106181cd0194462bce6b59c5c2c1111
# book_title: Ett gåtfullt inbrott
# chapter_id: 1-ett-gatfullt-inbrott
# chapter_title: Ett gåtfullt inbrott
# book_page: 5 / 7
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Detektiven undersökte det: Rummet var litet med ett bord i mitten, där dryckerna förmodligen hade stått när killen ställde ner väskan.

Detektiven lade märke till att fönstret vette ut mot trädgården. I fönsterkarmen låg en laterna magica-apparat.

»Har mannen lämnat kvar något tecken på sin närvaro?«

»Det tror jag inte.« Carman tittade ner i golvet.

»Det är förresten löjligt att måla ett rum med så kridvita väggar, eller hur?« Detektiven betraktade honom nyfiket.

»Hon ville ha det så. Det gav en sån kylighet. – Är du redan färdig med dina undersökningar?«

»Strax, kära du, ta det med ro! Bara jag får se rummet där skrinet med äktenskapslöftet och juvelerna står.«

»Ja–a? Det är hennes sovrum! Jag tror att hon är därinne; det brukar hon i alla fall vara när hon är på dåligt humör.«

»Nå, hon går nog med på att låta mig se rummet under dessa omständigheter.«

Carman tvivlade och fick rätt. Två gånger fick de knacka på dörren innan hon svarade.

»Jag förstår verkligen inte, Carman, varför du gör dig så mycket besvär med det där äktenskapslöftet, eftersom det ligger i din egen ficka«, fortsatte hon.

»Tonny, jag svär . . .«

»Åh, låt bli. Det har du gjort så ofta. Kvinnokarl, du är!«

»Men Tonny, hur kan du säga så!« Orden verkade verkligen gå honom till hjärtat, lade detektiven märke till . .. »Jag, som älskar dig så innerligt . . .«

Greve Campnell gick längre in i sovrummet.

Det var mycket elegant. Den dominerande färgen var rosa silke. På bordet stod ett vackert skrin i rött läder.

»Är det ert smyckeskrin, fröken?«

»Ja, öppna det bara! Inbrottstjuven –« en blick på Carman, »har redan brutit sönder låset.«

Detektiven öppnade det.

»Han har verkligen lämnat kvar en del, den gode inbrottstjuven.«

Damen gick dit: »Har han lämnat kvar något?« Hon stampade i golvet och vände sig mot Carman. »Det har du gjort! Du har gjort det efteråt! Du visste ju att jag hade en förteckning, och så blev du rädd.«

Carman stirrade mållöst på skrinet. Ja, verkligen! Det var fullt av juveler igen!

»Jag tror inte alls att de har varit borta«, kom det torrt.

»Kanske ligger mitt äktenskapslöfte också där, va?« löd frökenens spydiga svar.

# book_id: global-gutenberg-translation-2106181cd0194462bce6b59c5c2c1111
# book_title: Ett gåtfullt inbrott
# chapter_id: 1-ett-gatfullt-inbrott
# chapter_title: Ett gåtfullt inbrott
# book_page: 6 / 7
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Fröken Darling tryckte på en fjäder till ett hemligt rum, men detta var och förblev tomt.

»Du har själv gömt äktenskapslöftet. Det har du visst!« påstod Carman.

Detektiven gick mot dörren.

Lite senare kom flickan in.

»Ringde ni, fröken?«

Detektiven svarade:

»Det var jag som ringde. Förlåt, fröken, jag tog mig den friheten!«

Sedan vände han sig prövande mot flickan: »Det var ett stort misstag av dig att lägga tillbaka juvelerna. Du hade gjort bättre i att låta herr Hiles ta dem med sig.«

Flickan såg ut som om hon inte förstod ett levande ord.

Detektiven vände sig ändå mot fröken Darling: »Det är hon här, fröken, som har lagt tillbaka juvelerna. Dokumentet har hon fortfarande i sin ägo.«

Flickan var ovanligt vacker. Nu drog hon sig tillbaka.

»Det är din rival, fröken Darling!«

»Men varför tror du det?« Frökenen stirrade helt oförstående.

Detektiven ryckte på axlarna.

»Varför? Naturligtvis, eftersom hon var nära att svimma bara vid min fingering av misstanken. Alla juvelerna finns ju i skrinet – det saknas bara äktenskapslöftet.«

»Nej, nej...« Frökens ära var hotad. »Sådan är inte Carman... en tjänsteflicka!«

»Kvinnokarl, sa du tidigare, fröken! Det kom onekligen också lite oväntat för mig.«

Detektiven funderade ett ögonblick. Men när han såg att flickan inte förnekade utan stod där så märkligt generad och förvirrad, fortsatte han ändå prövande:

»Hon har under längre tid haft ögonen på det äktenskapslöftet, som du – hand på hjärtat, fröken! – har varit lite diskret med. Planen hon tänkte ut för att få tag på det och ändå förhindra att misstankarna föll på henne var ganska genialisk. Hennes misstag är bara att hon var för snabb med att täcka över sina spår.«

Fröken Darling stirrade stelt på flickan, som rodnade.

Detektiven fortsatte med ökande säkerhet:

»En man vid namn Hiles, yrkesbrottsling, hade länge haft för avsikt att begå inbrott i Villa »Azalea«. Erfarenheten hade lärt honom att det första redskapet var en tjänsteflicka som lät sig utfrågas. Men hon hade själv, av vissa skäl, velat vara med på noterna och hade då utnyttjat och utnyttjat honom. Hon hade låtit honom stjäla med gott samvete, men under täckmantel av hans bedrift hade hon själv stulit äktenskapsdokumentet.«

# book_id: global-gutenberg-translation-2106181cd0194462bce6b59c5c2c1111
# book_title: Ett gåtfullt inbrott
# chapter_id: 1-ett-gatfullt-inbrott
# chapter_title: Ett gåtfullt inbrott
# book_page: 7 / 7
# chapter_page: 7
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Det är lögn!« fnyste den stackars flickan, upprörd över anklagelsen.

»Ja, så.« fortsatte detektiven lugnt. »Igår natt bröt mannen sig in. Även om han inte visste det, väntade flickan på honom. Hon lät honom lugnt ta juvelerna, men när han ville ta sig ut genom fönstret till rummet med de vita väggarna, såg han en flaska med sprit som flickan hade ställt dit, eftersom hon visste fullt väl att mannen var en törstig själ.

Hiles gick naturligtvis i fällan. Han lade ner väskan med det dyrbara innehållet och fyllde glaset medan han släckte sin ficklampa.

I samma ögonblick bytte flickan, som hela tiden hade hållit sig gömd, hans väska mot en annan som hon hade förberett, och samtidigt tog hon av locket på den laterna magica som jag tidigare såg stå i rummet och som – det undersökte jag – på ett ögonblick kan återge en stor bild av greve Carman (för sådan nöjes skull är ju väggarna vita)!

Den bestörte inbrottstjuven, som inte anade något sådant, blev naturligtvis rädd och skyndade iväg. Flickan behöll alltså väskan med smyckena och hade naturligtvis inte modet att lägga tillbaka dem. Men äktenskapslöftet har hon fortfarande.«

»Nej, det har jag inte!«

»Visst har du det! Du har det ju hos dig just nu!«

Flickan skakade över hela kroppen.

»Ge mig det, annars kommer det att hända en olycka!«

Mekaniskt knäppte flickan upp sin klänningsknäppning.

Detektiven snappade till sig ett papper från henne.

I samma ögonblick gav hon ifrån sig ett skrik och föll om på golvet i hysterisk gråt.

Men detektiven räckte papperet till fröken Darling.

Det var verkligen äktenskapslöftet.